Fick genom Jasmines blogg nys på denna artikel i QX av Magda Gad. Eftersom jag tyckte det var jobbigt med allt scrollande och all reklam, så kopierade jag över den på eget dokument. Ni som vill läsa på nätet har länken nedan. Bilden hör inte till artikeln, utan den googlade jag fram själv.  När jag nu är här och ruttlar kan jag passa på att önska er som tittar in till den här bloggen en GOD JUL. Vill ni läsa mer svamliga inlägg så skriver jag dagligen på svammelbloggen.

Kopierat från QX 21/12 -012  ( januarinumret 2013)

Magda Gad träffar tre sexarbetare

Lägenheten utanför Örebro är ljusoch rymlig. I bokhyllan står prydliga rader av litteratur, på köksbordet ligger ännu en trave: Klassisk feminism av Louise Persson, Kvinnorummet av

Marilyn French och en tummad Sex at the margins av Laura María Agustín.

Kylskåpet är täckt av färgglada bokstavsmagneter, på golvet ligger leksaker och i

barnkammaren står två små sängar. I den ena sitter en ensam nalle under läslampans

sken. Kudden är formad av ett litet huvud som vilat där. Man väntar sig att ytterdörren ska slås

upp. Att ljudet av lek och tjiv ska fylla rummen.

Men det förblir tyst. Inga barnsteg hörs i hallen. Det har det inte gjort på elva månader.

När Sandras före detta man förstod att hon börjat arbeta som eskort anmälde han henne för att inte vara en bra förälder och behöll barnen, trots att de har delad vårdnad. Det är olagligt och kallas egenmäktighet med barn. Nu har det snart gått ett år sedan Sandra såg dem. Kramade

dem.

– Jag längtar efter att få säga till dem hur mycket jag älskar dem … Hur mycket

jag saknar dem … Det här kan inte få fortsätta längre nu …

Sandras ansikte är randigt av tårar och det stockar sig i halsen. Hon lyfter ner en grå mjukiselefant från en byrå, drar fingrarna över den lena teddypälsen. Berättar att hon har en advokat och att socialtjänsten utreder ärendet, trots det upplever hon att inget händer.

– Det finns inget i lagen som stödjer att en sexarbetare inte skulle få ta hand om sina barn, men det känns inte som att de anstränger sig för att hjälpa mig få tillbaka dem. En gång sa de att jag måste förstå min man för majoriteten av de män som köper sex är ju faktiskt pedofiler. Jag

orkade inte ens bemöta det. Det finns så många konstiga fördomar.

Hon ställer ifrån sig elefanten, gestikulerar med händerna.

– Jag har aldrig sålt sex i min hemstad, aldrig träffat klienter inför barnen. Jag har

jobbat ett par timmar i veckan, ägnat resten av tiden åt barnen och varit en mer närvarande förälder än andra. Jag vet inte vad de tror? Kanske tycker de inte att en hora ska vara mamma. Sexköpslagen grundar sig ju på att alla som säljer sex är viljelösa offer, så de utgår väl från att jag inte

skulle vara förmögen att fatta rationella beslut.

Ögonen gnistrar till.

– Ibland tänker jag att jag borde ta barnen och åka ner och sätta mig utanför EU-domstolen. Då skulle det bli debatt, då skulle folk vilja lyssna på det jag har att säga.

Sandra är 27 år, bisexuell och hennes känsla av negativt bemötande från myndigheter

bekräftas av RFSL:s rapport ”Osynliga synliga aktörer”, projektledd av Suzann Larsdotter, där hbt-personer med erfarenhet av att sälja/och eller köpa sex vittnar om stigmatisering. För Sandra började allt med att en kille på en dejtingsida frågade om hon kunde tänka sig att träffa honom mot

betalning, sedan fortsatte hon att ta betalt för dejter för att hon trivdes med det. Hon känner inte igen sig i samhällets beskrivning av olyckliga horor, har inga missbruk att finansiera och inga övergrepp

bakom sig.

– Pengarna är en bara en del av det hela. Jag gillar blinddates, ha sex, diskutera. Och mina klienter är mycket trevligare än de män som hänger på krogen. De är lite äldre, de har lärt sig att de måste bete sig väl. Framför allt är de nyktra. Samtalet glider in på politik. Det gör det ofta när man pratar med Sandra. Hon är aktivist – deltar i debatter, har bemött uttalanden från Claes Borgström (tidigare

JämO, som menar att alla sexköp är övergrepp), har uttalat sig i fransk tv, osv – och vill att sexköpslagen avskaffas. Men det är inte det enda.

– Homosexuella blev inte accepterade i samhället bara för att sodomilagen togs bort. Sexarbetare behöver organisera sig på samma sätt. Det känns extra aktuellt nu när Gardells program om aidsåren har gått på tv. Jag känner igen alla argument om att den fria homosexualiteten skulle bidra till moraliskt förfall i samhället. Det är samma argument som vi bemöts med nu. Istället för homofobi är det horfobi. Sandra trycker till orden.

– Samma sak är det när jag läser programbladet för Pride. Jag kan ta varenda punkt och göra om det till en fråga om sexarbete. Att leva med stigma, utanförskap, hemligheter. Dubbelliv. Komma ut ur

garderoben.

– Folk brukar säga att det inte går att jämföra eftersom homosexuell är något man föds till. Men man har ändå rätt till samma människovärde. Argumentet att sexköpslagen skulle bidra till jämställdhet menar hon är att förneka sexarbetares existens.

– Vi är inte ett jämställt land förrän hororna finns med på agendan, säger hon knivskarpt.

Hon går runt i lägenheten, lägger ner saker i en övernattningsväska. En vit stilettklack är nedkletad med läppstift. Hon tvättar av den i diskhon.

– Tar man bort sexköpslagen måste man erkänna horors lika rätt. Då måste man säga ja till kampanjer om sexarbetares rättigheter som kan hamna på ett mjölkpaket vid någons köksbord. Och det är det

jag tror att man är rädd för. Man kan inte ha en hora hemma i köket.

Skon åker ner i väskan. Hon släcker lampan ovanför den ensamma nallen i barnkammaren. Tar en sista lov i sovrummet. Innan hon stänger dörren sneglar hon på boken som ligger på sängbordet.

Det är politikern och frihetskämpen Ingrid Betancourts Även tystnaden har

ett slut.

Jens Rydström står på ett skakande tåg mellan Lund och Malmö och pratar ljudligt för att överrösta gnisslet och högtalarutropen. Han är docent i genusvetenskap vid Lunds universitet och har skrivit

Sinners and citizens om homosexualitet och sodomilagen i Sverige 1880-1950. Där beskriver han hur polisen övervakade urinoarer och parker, som mest i början av 1940-talet, och arresterade män som runkade tillsammans eller hade annan sex.

– Poliserna stod i ett kolmörkt, pisstinkande tvättrum bakom pissoaren och turades om att spana genom ett litet hål för att ha två vittnen till händelserna. Ofta kom männen undan med ett par månaders straffarbete, men deras liv blev förstörda. De kunde bli av med jobb och hem.

Politiker fick lämna sina uppdrag. När homosexuella sjukdomsstämplades förvärrades förföljelsen.

– Männen anmanades att själva ansöka om att bli kastrerade, och det gjorde många eftersom sexualiteten var ett sådant problem för dem. Det var så skambelagt att vara bög och de kunde inte kontrollera det.

I sexköpsdomar från 2000-talets Sverige framgår det hur spaningsarbetet mot torskar går till. Enligt en polis vid Stockholms prostitutionsgrupp följer de efter kvinnliga sexarbetare (den omfattande

sexhandeln mellan män bevakar de inte) och överraskar dem när de träffar  kunder, helst mitt i akten, för attbevisläget ska vara starkt. Sker sexköpet i en lägenhet lyssnar de genom brevinkastet efter ”kvinnliga och manliga stönanden”. De går in i hotellrum, bryter sig in i privatbostäder och rycker upp bildörrar. Filmar och fotograferar. Beskriver samlagspositioner, underkläder och förekomst av kondomer. På så sätt blir även sexsäljarna behandlade som kriminella, trots att lagen är tänkt att skydda dem. Många vittnar om att de känner sig traumatiserade av att polisen rusar in när de har samlag. Eftersom spanarna är civilklädda misstas de ibland för att vara rånare.

Sexköparen Mikael uppger att han blev livrädd när en man hoppade fram ur en buske, klädd i ”hiphop-kläder”, och brottade ner honom på marken för att sätta på handfängsel. När män grips för brott mot sexköpslagen erbjuds de vård.

– Torsken patologiseras, precis som man gjorde med bögen, säger Jens

Rydström.

Och han ser fler analogier.

– Homosexuella blev också tystade, förlöjligade och utpressade. Jämställdes med pedofiler och sades ha en störd uppväxt. I dag får inte sexarbetare tala i egen sak och debattörer som är emot sexköpslagen förs åt sidan. Sverige har blivit som en frusen ö där det inte finns minsta öppning

för att diskutera andra lösningar.

På Södermalm i Stockholm häller Mia upp en kopp kaffe på ett fik. Hon står bredbent och skrattar. Sänker inte rösten när hon talar om att hon sålt sex och strippat.

– Jag är stolt över mitt jobb och vill gärna vara öppen med det men det går inte, man blir så ensam. Speciellt i gayvärlden. Jag har aldrig förlorat så många vänner som när jag var ärlig med att jag strippade. Hon tar en klunk av det svarta kaffet, säger att hon känner sig fördummad när hon går på möten om prostitution.

– Folk pratar över mitt huvud. Radikala feminister tycker att jag förråder dem, att jag befäster ett sunkigt kvinnoideal. De som läst genusvetenskap är mest fördömande. Det var därför jag började

läsa det själv.

Mia tittar ner när hon berättar att hon blivit sexuellt utnyttjad, att hon var tolv när en lärare började betala henne för sexuella tjänster. Hade hon försörjt sig på ett annat sätt hade det inte varit relevant

att ta upp, men eftersom övergrepp alltid dyker upp i debatter om sexarbete, liksom det gjorde förr i diskussioner om sexuell läggning, vill hon bemöta det.

– Jag får hela tiden höra att jag är ett offer, men jag känner mig inte som ett offer. Jag mår inte dåligt. Jag har gått i terapi för det som hände när jag var barn. Det jag har mått dåligt över är det jävla ljugandet.

I dag är Mia 36 år och trött på att dölja delar av sig själv.Trött på att behöva ljuga för att få betala skatt.Trött på att behöva ljuga för att få rättmätig hjälp av myndigheter. När hon för några år sedan

blev ihop med en tjej som inte gillade att hon strippade, som skrek hora åt henne när de bråkade, började hon dricka.

– Jag ville ha hjälp med mitt alkoholberoende, men fick höra att bara jag ”slutade åla mig mot stången” så skulle jag se att allt blev bra. Det var så kränkande. Jag mådde ju bra av att gå till jobbet, att duscha, klä på mig, gå iväg och träffa jobbarkompisar. Det var när jag satt hemma ensam som jag drack.

Att sexarbetare diskrimineras även av missbruksvården har länge varit en stridsfråga för sexarbetarrörelsen. För Mias del slutade det med att hon skrev in sig själv på behandlingshem, blev nykter och fortsatte jobba som sexarbetare utan att ta några återfall.

– Det jag har gjort har inte varit påtvingat. Det har utvecklat mig som människa. Jag har lärt mig att säga nej och fått respekt för min egen kropp. Det är inget som jag skäms för. Det är andra som

säger att jag ska skämmas.

Enligt en artikel på Polisens hemsida arbetar prostitutionspolisen utifrån tesen att alla sexsäljare är brottsoffer. Polisen Simon Häggström säger:

– Det finns ingen som mår bra av att sälja sig. De gör det för att det är stora snabba pengar, vad de inte ser är att det sakta men säkert bryter ner dem inifrån.

Mia ser det på ett annat sätt:

– Det finns massor med människor som har destruktivt sex utan att ta betalt. Vad frivilliga vuxna mår bra av sexuellt måste vara upp till varje person att bestämma, det måste man se från fall till fall. Nu går man ut och stigmatiserar en hel grupp och talar i deras sak, det är det som måste få ett slut.

På ett kafé i Kapstaden sitter Don Kulick och skriver på en bok om sexualitet och funktionshinder, forskningsledig från tjänsten som professor i antropologi vid University of Chicago. Han har tidigare skrivit en artikel om stigmatisering av sexköpare och är förvånad över att det råder en sådan kompakt monolog i Sverige kring sexköpslagen.

– Det som utmärker Sverige i förhållande till andra länder jag vet något om, är att det råder en ängslig ovilja att diskutera prostitution. Man fördömer, gärna och högljutt. Men diskuterar, det vägrar man

att göra. Akademiker, journalister och politiker som annars är vältaliga och kritiska när det gäller allt annat tycks drabbas av kortslutning så fort man börjar tala om prostitution.

Don kritiserar att den svenska politiken reducerats till för och emot och inte öppnar sig för komplikationerna.

– En direkt följd av sexköpslagen är att alla som säljer sex blir sedda som offer. Att någon skulle kunna sälja sex och vara helt normalfuntad har blivit otänkbart. Det oförlåtliga är att man ser hur kvinnor som säljer sex blir straffade som en konsekvens av det synsättet. De kan bli av med

sin bostad och få sina barn omhändertagna. Att även delar av den svenska gayvärlden utestänger sexarbetare tycker han är än mer beklagligt.

– Det är upprörande att det finns bögar, flator och transpersoner som inte tycks känna någon som helst solidaritet med sexarbetare. Det är tragiskt att de inte fattar att patologiseringen av sexarbetare

och oviljan att lyssna på dem i Sverige i dag har exakta motsvarigheter i homohistorien.

Ordet ”gay” betydde ju från början ”prostituerad”!

Googlar man ordets historiska betydelse får man också reda på att ”bög” betydde ”sexköpare”.

– Alla hbt-personer som kan sin historia vet att homosexualitet och prostitution alltid har varit nära sammankopplat på många sätt. Men nu när homosexuella betraktas som rumsrena så vänder man

ryggen mot och glömmer de vuxna som fortfarande stigmatiseras och demoniseras på grund av sitt sexuella beteende.

En som inte glömt någonting är Evelyn. Hon bor på fjärde våningen utan hiss i Göteborg.

– Nu hoppas jag bara att jag kan fortsätta jobba, säger hon. Min kondition har gått i botten.

Fyrarummaren ligger i ett vackert hus mitt i staden och är fylld av gamla möbler, fotoalbum, tidningsurklipp och böcker. På vardagsrumsbordet ligger handlingar från barnavårdsnämnden.

Hon sökte hjälp där på 1950-talet. I dag är hon 75. Har inte orkat titta på dem än. - De värsta händelserna sitter som taggar i bröstet, förklarar hon.

Det går fort när hon pratar, som att det hon har att säga är outtömligt och tiden knapp. Hon vittnar om elände och övergrepp, men inte från sina torskar, utan från läkare, skola och överklassherrar.

– Redan när jag var 15 år var jag en kvinna med en historia. Jag insåg då att när jag dör som 80-åring någonting och folk ser min dödsannons så kommer de att tänka ”det var den där horan”, säger hon,

går in i köket, brygger kaffe med filterhållare och dukar en bricka med koppar och muffins. Hon växte upp i Saltsjöbaden och blev satt i privatskola av sin högfärdiga mormor, hade halva adelskalendern som klasskamrater och var enda arbetarungen.

– Dessutom stod det UÄ bredvid mitt namn. Utomäktenskaplig. Grannherren i huset mittemot var

pedofil, han tafsade på henne första gången när hon var fem. När hon blev äldre hamnade hon i vad som ansågs vara dåligt sällskap och i skolan spreds ett illasinnat rykte att hon hade gonorré. Hon blev

öppet mobbad, varken lärare eller skolledning ingrep.

– En tjej i klassen visade mig hemska bilder av gonorré och sa att det smittade genom kyssar. Det ledde till den absolut värsta händelsen som jag varit med om i mitt liv.

Evelyn gick till en gynekolog som utan att ta reda på att hon var oskuld släpade henne till gynekologstolen med hjälp av två kollegor och utförde en gynekologisk undersökning. Hon beskriver det som en våldtäkt.

– Jag har inte kunnat gå till gynekologer eller tandläkare efter det. Det är hans fel att jag bara har tre tänder i munnen. Det här är löständer, säger hon och drar på smilbanden.

Efter övergreppet stack hon från plugget och fixade ibland pengar på Malmskillnadsgatan. Hängde i

Klarakvarteren och lärde känna kretsen kring Paul Andersson, poeten som tillsammans med Birgitta Stenberg uppfann ordet knark. De köpte amfetamin receptfritt på apoteket, var arbetarförfattare,

konstnärer, intellektuella. För första gången kände sig Evelyn som hemma. Men någon ordning på livet fick hon inte förrän hon var 39 och flyttade till Göteborg.

– Det var då jag började om. Jag hade sådan tur som fick det här hyreskontraktet och en sjukpension. Men jag var fyrabarnsmamma och pengarna räckte inte till. Hade hon inte sålt sex hade hon aldrig

kunnat betala utlandssemestrar, aldrig kunnat betala en språkresa. Hon engagerade sig tidigt i sexarbetarrörelsen men det väckte bara rabalder. Sexarbetare fick inte yttra sig i prostitutionsdebatter, släpptes inte in på seminarier. Sexarbetare tillfrågades inte heller innan man instiftade sexköpslagen.

Justitieminister Beatrice Ask säger följande om Europarådets rekommendation att låta prostituerade komma till tals i alla frågor som rör dem:

– Det är en främmande syn, en ståndpunkt som är väldigt svår att förena med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha.

Evelyn tycker att det är märkligt att Sverige går emot Europarådet och intar en sådan särställning i världen.

– I Amsterdam på 1970-talet var folk så välvilliga att jag blev alldeles ställd. Jag fick bo hemma hos andra feminister, det fanns inga barriärer mellan oss. Jag sa till min yngsta dotter att hon måste följa med mig dit för att se att även sådana som jag kan behandlas med respekt, och det gjorde hon. Där släppte mycket för henne. Att sexköpslagen skulle rädda kvinnor är ett påstående som gör henne förbannad.

– Det är löjeväckande. Jag har jobbat i Göteborg i 35 år och aldrig tagit emot ett enda hot eller blivit utsatt för någon form av våld. Kunderna är trofasta som hundar och nu när de har blivit äldre och inte kan prestera längre ringer de mig ibland bara för att höra om jag finns kvar.

Hon reser sig, går runt i vardagsrummet och pratar med hög röst.

– Sexköpslagen är ju bara idiotisk! Varför ska de ta fast män som vi säljer sex till helt frivilligt? Det gör ju bara att vi blir ännu mer utsatta och tvingas ännu längre in i dubbelliv. Vi kan inte ens hjälpa

varandra för då åker vi dit för att vara kopplare. Det finns andra lagar för att skydda kvinnor, lagar mot misshandel och våldtäkt. Men om vi skulle bli utsatta för något sådant, då är det ingen som ingriper. Då bryr sig ingen!

På frågan om vad hon hade velat ha för hjälp från samhället brister det.

– Men det går ju inte! De kan ju inte! Vården fungerar inte. Det finns ingen som

är inkännande och lyssnar. Det finns ingen som sätter dit kollegor som begår övergrepp

och tjänstefel, som gynekologen i mitt fall. Förstår du inte?

Hon hämtar andan.

– Hora är ett pestsmittat ord, det är det uslaste som finns. Vi är lågvattenmärket när man mäter graden av uselhet. Nu är jag 75 år och tänker att det vore kul att någon gång bli accepterad som en slags mänsklig varelse innan jag dör.

Sexköpslagen :                                                  
                                      

– Enligt sexköpslagen (2005:90), som trädde i kraft 1 januari 1999, är det förbjudet att skaffa, eller försöka skaffa sig, tillfälliga sexuella förbindelser mot överenskommen ersättning. Ersättning

inkluderar alkohol, droger, måltider och gåvor.

– Utvärderingen av sexköpslagen som togs fram av regeringen 2010 har kritiserats av RFSL, DO, Malmö universitet, Stockholms universitet med flera.

 En sammanställning finns i Petra Östergrens och Susanne Dodillets rapport ”The Swedish Sex Purchase Act: Claimed Success and Documented

Effects”.

– I utvärderingen av sexköpslagen framgick att personer som slutat sälja sex var positivt inställda till lagen, medan personer som sålde sex generellt var emot. Suzann Larsdotter, projektledare

för RFSL:s rapport ”Osynliga synliga aktörer” menar att frågan är mer komplex: ”Många av de som uttalat sig positivt om lagen efter att de slutat sälja sex är personer som definierar sig som offer och vill ha upprättelse. Röster från dem som slutat sälja sex och som är kritiska saknas. Det kan bero på att de har gått vidare med sina liv och inte längre engagerar sig i sexarbetares frågor. Risken att utsätta sig för stigma är stor för den som öppet berättar att den sålt sex, och för den som inte längre är aktiv är det helt enkelt inte värt att utsätta sig för det stigmat.” I Sverige finns en riksorganisation för sex- och erotikarbetare som heter Rose Alliance: www.rosealliance.se

   Nu duggar inläggen plötsligt tätt här. Men blev  igår tipsad om en debattartikel på DN, skriven av några kvinnoförbundskvinnor som tyckte det vara dags att kriminalisera svenskar som köper sex utomlands. Jag gick in och läste den, trots att jag försöker ha lördagar datorfritt. Artikeln är väl i och för sig blaha, samma gamla argument och ett syfte att andra ska tycka som de här tre kvinnorna. Kommentarerna är mer intressanta på så sätt att de allra flesta INTE tycker som dem. Fick för mig att testa att skicka in en replik, väl medveten om att chansen att få den publicerad är snudd på noll och ännu har jag inte fått något svar. Lägger därför ut den här.

Ser inte skogen

Ibland ser man inte skogen för alla träd och jag undrar om dessa kvinnor skrivit ihop artikeln bara för att. Om viljan är att se till allas bästa då bör man försöka se lite längre.

Vill man förhindra maktobalans, utsatthet och fattigdom räcker det inte med att strypa efterfrågan genom ett förbud. Vart ska tillgången då ta vägen? Bli än mer utsatt, än mer fattig. Ni vill värna om kvinnor i prostitution, skriver ni. På vilket sätt gör ni det genom att straffa deras kunder? Alla unga män som säljer sex och som är flera än unga kvinnor behöver det kanske inte värnas om.

Ni skriver vidare att sexbrott och prostitution inte kan separeras från människohandel. För mig i alla fall är det en väsentlig skillnad på eget val och på att tvingas. Även om  valet ibland står mellan pest och kolera. Som pålästa politiker bör ni veta att all  människohandeln inte sker i syfte till prostitution. All form av tvång ska absolut förhindras oavsett om det handlar om tiggeri, städ, restaurang, bygg, asfalt, bärplockning eller prostitution. För att komma dit måste man skilja det från frivilligt arbete, vilket görs i alla områden utom i det sexuella. Trots att det säkert finns både diskare, städare och sexarbetare som hellre skulle vilja göra annat för att få mat på bordet.

Det ni vill ha sagt med er artikel och som nästan dränks i all moralism är att svenska kunder till sexarbetare utomlands, där sexköp är legalt, ska straffas. Polisen hinner inte med ens de brott som nu finns. Hur ska de då hinna med att spana utomlands? Hur ställer ni er då till det omvända, att våra lagar inte ska räknas utan landets lagar där förövaren är medborgare? Skulle sexköp då bli okej om det är en dansk på besök?

Ni jämför med Norge, vilket är en dålig jämförelse då, vad jag vet, det endast är en sexköpare som blivit straffad vid sexköp utanför Norge.  Det hörs för övrigt många röster där som ångrar att de sa ja till lagen överhuvudtaget.

Att kön och sex är jobbigt för många är helt naturligt. Jag har full förståelse för de som bara vill knulla gratis och då kanske bara med en enda tills döden skiljer dem åt. Vi är olika och jag hoppas ni har förståelse för att jag gärna låter en kavaljer betala mig och tillfredställa mig när lusten finns. Alla som gör som jag är varken fattiga eller trasiga som ni vill påskina. Vissa är det och de blir varken hela eller rika om deras kunder straffas. De behöver stöd och hjälp och det är där er koncentration bör läggas.

Se skogen, alltså se kärnan på problemet. Låt inte träden det vill säga er moral och era fördomar och er avsky mot otrogna män stå i vägen. Putsa glasögonen och öppna upp sikten.

Linnea Evertsdotter skribent, sexsäljare och författare till boken ”Att Sälja Sex”

Brås rapport om människohandel 2008

Fler unga män än unga kvinnor säljer sex 2012

Tillägg 26 nov: Nyanserad ledarsida DN.

Det här är verklighetens Doris Hopp, några månader efter att hon muckat från Hinseberg, när hon blir tillfrågad av Aftonbladet till deras Vi 5 enkät om vi städar för mycket. Lånad från Aftonblaskans plusartikel "Verkligheten bakom filmen Callgirl". Man måste alltså vara plusmedlem för att kunna läsa den.

Tänkte idag 20 nov -012 att jag skulle skriva lite även på denna blogg. Nu är den ju mest en samlingsplats för tidigare inlägg i prostitutionsdebatten, men det kan vara kul att läsa något nytt mellan varven. Tanken är att delge mina tankar kring nu aktuella filmen Callgirl.   Inte om själva filmen för den har jag inte sett, utan om hur debatten går runt den.  Från prostitutionsmotståndarna är det det vanliga tugget. De tycker nu att filmen bekräftar deras argument att säljare är oskyldiga offer och köpare missbrukar sin makt och position. Att den tar död på myten att det sker mellan samtyckande vuxna individer. Just så uttrycker sig Kajsa Ekis Ekman tex. Vilket inte alls förvånar mig att just hon tycker. Men jag kan hålla med henne om att det är alldeles för tyst om hyckleriet och mörkläggningen.

Plusartikeln är mer nyanserad och bygger på polisförhör och utredningsmaterial. Förutom dessa minderåriga tjejerna så var det just vuxna frivilliga kvinnor som sålde sex med samtycke. Men det är ju lätt att bara se det man vill se om man är motståndare. För att ta mitt gamla exempel...då kan man på samma sätt döma ut alla äktenskap bara för att det förekommer partnervåld i dylika konstellationer. Det gör man ju inte, även fast vissa är emot äktenskapet ( och våldet). Citat från artikeln:

"Doddo ( som Doris kallades)  kallade tjejerna för sina väninnor. Och många av dem vittnade om en påtagligt vänskaplig relation. Så här berättade exempelvis en 30-årig lärarinna i polisförhör:

– Hon var ibland barnvakt åt min lille son. Jag har väl betjänat 10–15 män sexuellt tack vare henne.

Samtidigt gnällde många av väninnorna över att de blev lurade och fick mindre pengar än de blivit utlovade. Några av dem bröt med henne sedan betalningen uteblivit helt."

 "Det var visserligen inte förbjudet att köpa sex på den tiden. Och med tanke på att det i mitten av 1970-talet fanns uppskattningsvis 200 bordeller i stan kan koppleri inte sägas ha varit ett prioriterat brott för polisen.

Men Doris Hopps call girl-verksamhet var inte vilket koppleri som helst.

I hennes telefonbok fanns namn på över hundra tjejer som utan problem smälte in i de salonger där de stora torskarna rörde sig. Många hade vanliga jobb och prostituerade sig som ett lönsamt extraknäck"

"Hennes kunder var politiker, finansmän, högt uppsatta jurister, officerare på försvarsstaben, artister, kändisar och välkända journalister"

 Ungefär samma slag av kunder som nu alltså. Men så tappade hon väl omdömet totalt och så gjorde även vissa av kunderna, när hon började ta in minderåriga, utsatta tjejer i verksamheten. Jag ser inte alls något fel i att hon tipsade bekanta om kunder eller tipsade kunder om bekanta tjejer. I mina ögon är det just detta med minderåriga som gör det hela så smutsigt och oacceptabelt. Tyvärr har ju inget gjorts på alla år för att undvika att liknande upprepas. Unga, utsatta, bekräftelsesökande,destruktiva tjejer och killar är ännu idag lätta byten för "vargarna", utan att någon knappt bryr sig och utan att vuxna i närheten vågar eller har tid att uppmärksamma dem. Med vargarna menar jag då de kanske 10 % av alla sexköpare som ingen vill ha som kund på grund av deras oempati och oattraktiva kvinnosyn.

Det andra oaceptabla är att allt sopades under mattan. Hyckleriet, lögnerna och att rädda sitt eget skinn utan tanke på hur de här tjejerna kände sig.

"De två yngsta hade börjat prostituera sig som 14-åringar. Doris Hopp träffade dem genom en vid den tiden mycket välkänd programledare på radio. Han hade köpt sex av flickorna och satte dem i kontakt med Doddo som skulle kunna hjälpa dem få fler kunder.

Och det kunde hon, väl medveten om deras låga ålder."

"I polisförhören berättar flickorna hur de åkte till lägenheten på Ruddammsvägen ungefär tre gånger i veckan. På en dag kunde de ta emot fem, sex kunder. Till en början frivilligt, senare under hot. De fick ett par hundra kronor för varje kund."

Filmen bygger på den här bordellaffären men är ingen dokumentär utan en så kallad spelfilm. Därför kan jag tycka att det är snudd på sanslöst att folk nu sitter och letar efter identitetslikheter med dåtidens maktmän och startar en debatt om det. Istället för att gå till pudelns kärna. Att nära anhöriga gör det har jag viss förståelse för, annars spelar det väl ingen roll vad dessa maktens män hette. Det som spelade in då och som spelar in än idag är att de skor sig på andra och gör allt för att den falska fasaden inte ska rämna. Dagens politiker är precis samma kålsupare, både när det gäller sexköp som annat de inte vågar stå för.   

   Man kan nu lite varstans på nätet lyssna och läsa om att sexarbetare/sexsäljare ska ha rätt till sjukersättning om och när de betalat in skatt på sina intäkter. För mig är det en självklarhet att betalar man skatt, moms och sociala avgifter ska man naturligtvis ha samma rätt till sjukersättning vid sjukdom, som vilken företagare som helst. Kruxet är att vi inte får ha ett företag som säljer sexuella tjänster, trots att det är helt lagligt att sälja. Det här visar bland många andra sätt hur tokig och ologisk den här sexköpslagen är.  Jag skrev 2009 ett inlägg om det här med att skatta.

Med skatteverkets godkännande kan man få F-skattsedel för att sälja sexuella tjänster. Det här kollade några sexsäljare upp för några år sedan. Men man måste hyckla och skriva andra tjänster på papperet. Skatteverket går alltså med på att man ljuger på grund av att lagen är som den är. Intäkterna vi får är olagliga eftersom sexköp är olagligt och skatteverket vill inte befatta sig med sådant. Det köper jag, men som ni märker blir allt bara en röra. Vi SKA skatta, men FÅR inte.... om vi inte ljuger ihop något om att vi tjänat pengar på hushållsarbete, hårklippning, städning, massage, fotvård eller vad som helst.

Om man nu väljer det alternativet för att man vill göra rätt för sig och betala sin skatt och betala in till sin pension och sin sjukersättning. Precis som det framkommer i artiklarna så finns det ett fåtal som valt detta. Då får man se till att inte bli sjuk....fram tills nu då. Jag vet att en tjej har kämpat sig blodig nästan och troligtvis är det detta fall som nu gjort att vi har rätt till sjukersättning som alla andra. Om jag minns rätt så var anledningen till att inte betala sjukersättning den att det inte gick att i förväg bestämma kundunderlaget och därmed inte intäkterna. Jag är osäker, men det var iallafall väldigt, väldigt luddigt.

Det här är en vinst som det var värt att kämpa för ( hoppas jag att hon tycker ), både för personen det gäller och för alla oss andra. Dessutom sätter det lagen lite ur spel offentligt. Vi inom branchen vet hur tokigt den slår, både vad gäller detta och vad det gäller andra ting. Stigmatiseringen har många ansikten. En annan tjej kämpar nu och har kämpat ett bra tag med en annan form av stigmatisering som slagit henne otroligt hårt. Nu vet vi efter Schymans förklarande ( se tidigare inlägg om feministisk debatt med henne, Pye och Camilla L ) att lagen inte alls är till för sexsäljarna. Själv kan jag inte låta bli att undra varför hon då för ett par år sedan började orera om att vi var offer.

Det var en parentes. Lagen handlar således inte om oss utan om att skrämma köparna, som anhängarna tar för givet alltid är män som köper av kvinnor. Det vet vi också nu att det inte riktigt är sant. Väldigt många män köper sex av andra män. Vi vet också att köparna inte blir ett dugg skrämda. Om nu lagen inte handlar om oss som säljer sex, varför är det då alltid vi som drabbas av myndigheters och allmänhetens inskränkthet? Köparna får om de har otur betala böter och blir av med jobb och familjehedern om de är ofentliga eller högt uppsatta. Det är också hårt. Onödigt hårt. Men vi lever ständigt med denna stigmatisering trots att det enda vi gör är att vi valt att antingen försörja oss eller som kanske de flesta ha några trevliga sexmöten som hobby och sidoinkomst. Istället för att knulla gratis och känna oss utnyttjade så väljer vi att njuta mot betalning. Jag kan faktiskt på fullt allvar påstå att lagen slår hårdast mot oss sexsäljare och då gör vi ingenting som är olagligt. Vi bara är och tar vara på våra förmågor och intressen.

Så detta ,att det nu är klarlagt att gör vi det som vi är skyldiga till så har vi också rätt till våra rättigheter, i detta fall i form av sjukersättning, är ett stort steg på rätt väg.  

      Nu är jag här igen. Ibland blir det mer ofta och ibland väldigt sällan, beroende på om det finns något relevant att skriva om. Det som inte är relevant svamlar jag ju om på min dagliga blogg, som ni också är välkomna att läsa. Ni som inte redan gör det.

Anledningen till dagens inlägg är att jag plötsligt erinrade mig en rappoort av BRÅ ( brottsförebyggande rådet ) som jag har nämnt tidigare fast den då inte var helt klar. Idag klickade jag in mig till BRÅ:s hemsida och fann rapporten. Den publicerades i november förra året -011, men jag har tyvärr inte uppmärksammat den i media. Om den ens har omnämns. Den här rapporten är ett uppdrag av regeringen för att utvärdera regeringens handlingsplan mot prostitution och människohandel som infördes 2008. Handlingsplanen består av 36 olika uppdrag som tilldelats olika myndigheter och organisationer. BRÅ:s uppgift har varit att följa upp hur myndigheterna har arbetat med uppdragen, resultaten det blivit och de har även bidragit med egna synpunkter. 

Prostitution och människohandel för sexuella ändamål, slutredovisning. Det är ganska mycket text, men det är strukturerat och relativt lättläst om man är intresserad av ämnet. De betar i ordningsföljd av de 36 uppdragen i tur och ordnig. I uppdraget förebyggande har de själva lagt till utbildning eftersom det är en nödvändighet för att överhuvudtaget kunna förebygga. Jag har förstås varken tid eller lust att gå igenom alla punkterna här, utan rekommenderar er att gå in och skumma igenom rapporten. 

Regeringens syfte med handlingsplanen var förstås att signalera det oacceptabla i sexköp och människohandel. BRÅ:s bedömning är att det har lyckats. De har fått upp ...." frågan på agendan bland dem som i sitt arbete kommer i kontakt med problemen eller kan komma att göra det. I den bemärkelsen har handlingsplanen gjort ett tydligt avtryck."

"Men det har också funnits svårigheter i myndigheternas arbete med handlingsplanen. Den största svårigheten enligt hur Brå:s bedömning ser det, är att människohandel och prostitution är relativt dolda och outforskade problem.

Det innebär också att kunskapen om hjälpbehoven brister. Slutligen saknas vetenskapligt förankrade utprovade hjälp- och stödinsatser för de som är utsatta.

Trots dessa svårigheter har mycket gjorts med hjälp av handlingsplanen, som på sikt bör kunna bidra till bättre förebyggande och brottsbekämpande insatser och bättre stöd till de utsatta. "

De ägnar några sidor till de utbildningar som påbörjats och kanske även avslutats. De nämner Socialstyrelsens utbildningsmaterial bla som jag redogjort för i ett tidigare blogginlägg. Lärare har tydligen utbildats för att bättre kunna undervisa i sex och samlevnad. Allt detta är jättebra anser jag och välbehövligt.  Det har även varit konferenser i andra länder för att sprida den svenska synen på prostitution och människohandel. Ungefär som när man förr försökte få folk att anamma kristendomen, enligt mig.

Sedan handlar det om anmälningar och antal fällda brott av männsiskohandel respektive koppleri och svårigheten att se gränsen där emellan. Det handlar om insatser för stöd och hjälp till de utsatta. Behovet och efterfrågan har varit större än resurserna.

Frågan om sexhandeln har minskat på grund av handlingsplanen kan BRÅ inte bedöma.

"För att kunna bedöma om det målet har uppnåtts skulle man idealmässigt behöva ha uppgifter om prostitutionens och människohandelns omfattning, dels direkt före, dels efter att handlingsplanen genomförts. Redan här kan sägas att några sådana uppgifter inte finns tillgängliga. Sammantaget har Brå inte funnit några studier som ger något underlag för att bedöma om prostitution och människohandel i Sverige har minskat till följd av handlingsplanen."

"Sammantaget är kunskapen om prostitutionens omfattning begränsad och det saknas regelbundna studier som ger underlag för att bedöma den totala utvecklingen under åren 2008–2010, de år då handlingsplanen varit i kraft."

"När det gäller omfattningen av människohandel för sexuella ändamål är kunskapen om omfattningen i Sverige ännu mindre än i fråga om prostitution."

Vidare handlar en del om nationellt samarbete, något jag sjäv efterfrågat, då med tanke på de som tvingats hit och vad som sker när de återvänder till sitt land. Men i rapporten framgår att människohandel i ordets rätta bemärkelse där det bevisat handlar om tvång, är väldigt sällsynt i Sverige. Om det beror på sexköpslagen eller inte, därom tvistar de lärde. 

En stor del i handlingsplanen handlade om att stärka det förebyggande arbetet. Att agera, upplysa och informera. Jag kan tycka att det är jättebra och det har jag påpekat hur många gånger som helst i mina åsikter här och var. Men det finns ju olika sätt att upplysa och informera. I mitt huvud handlar det om saklig upplysning, inte som jag tyvärr tror är fallet många gånger, att överdramatisera, manipulera och prata utifrån sin egen tro och moral istället för fakta. Säkert har de föreläsningar, temakvällar, kurser och informationsblad som genomförts varit både bra och mindre bra.

Polisen och åklagarmyndigheten fick i september 2008 i uppdrag att utöka och förstärka sina insatser vad gäller prostitution och människohandel och fick en extra tilldelning på 40 miljoner kronor.  Bland annat började de samarbeta med hotell och taxi, de åkte på studieresor, anordnade kurser och utbildningar och framställde en handbok i att utreda. Resultatet blev en fördubbling av anmälda kopplerifall, men ingen lagfördes för människohandel och inte heller ökade antalet dömda för koppleri.

Vidare kan man läsa att  "Svenska institutet (SI) fick i oktober 2008 i uppdrag av regeringen att internationellt sprida information om den svenska synen på prostitution och människohandel samt hur man arbetar mot detta i

Sverige. SI fick sammanlagt närmare 15 miljoner kronor för att genomföra uppdraget under perioden 2008–2010."

Ja i det stora hela handlar det om att bekräfta det oacceptabla i att köpa och sälja sex. Men jag tycker ändå att jag kan utröna lite humant och liberalt tänk mellan raderna. Från BRÅ:s sida alltså. Bland annat ifrågasätter de

Kousmanens resultatet att majoriteten av folket vill ha kvar sexköpslagen. 

"Man kan dock fråga sig om skillnader i frågekonstruktion kan ha inverkat på hur respondenterna har besvarat frågan.

Undersökningen år 1996 ställde frågan. "En kvinna som tar betalt för sexuell samvaro. Bör kvinnan betraktas som kriminell?"

I enkätundersökningen 2008 är frågan av mer könsneutral karaktär och lyder "Borde försäljning av sex förbjudas i lag?"

Enligt Brå:s mening kan det inte uteslutas att en del svarande år 2008 kan ha tolkat frågan som att den handlar om koppleri och människohandel."

Nu får ni som vill veta mer gå in och läsa själva.

   Jag satt i natt och skrev nästan ett helt inlägg, men så plötsligt försvann bara sidan och allt var borta. Det kan bero på underhåll för såg idag när jag loggade in hit att bloggen är stängd mellan 00-05. Kanske stod det så även igår, fast jag inte reflekterade över det. Hur som helst var det inte så kul och jag tänkte att det får vara. Jag struntar i att blogga om det här.

Men idag ändrade jag mig. Det skadar inte att uppdatera lite även på denna blogg och nu när jag har åsikter kring aktuella prostitutionsartiklar är det ett ypperligt tillfälle. Annars hittar ni mitt dagliga svammel här.

Anledningen till nytt blogginlägg här, är lördagens artiklar i DN om unga som säljer sex. Det är bra att det uppmärksammas, men som så ofta i dessa frågor så blir det en variant på Rödluvan och vargen. De oskyldiga flickorna och de stora stygga vargarna. Jag menar med det inte att tjejerna får skylla sig själva och att köparna är utan skuld.  Men jag anser att man måste se hela bilden och gå till problemets kärna och agera redan där. Man måste också se verkligheten som den är. I artikeln säger polisen att de flesta kommer från väl fungerande hem och psykologen att det är utsatta barn med övergrepp i bagaget. 

För att göra artikeln mer dramatisk så används ofta ordet "barn". Visst, en 15-åring är barn men även enligt lagen lovlig att ha sex med vem hon vill. En 18-åring är enligt lagen myndig och i mina ögon mera en ung kvinna. Redan i 12-årsåldern väcks sexualiteten hos vissa och alla har vi varit tonåringar med sprittande hormoner, upptäckarlusta, spänningssökande, bekräftelsebehov och ständigt kåta. Vissa mer, andra mindre. Detta får vi inte glömma och detta måste tas i beaktande. När jag själv var sexuellt nyutsprungen fanns tack och lov inte internet. Idag har de kåta nymferna en kuk endast ett knapptryck bort. Och som samhället ser ut idag med pressen att passa in, att ha dyraste väskan, bästa sminket, finaste klänningen osv vore det ju dumt att inte också ta betalt. Det inte dessa unga tjejer alltid vet, är vad konsekvenserna kan bli. Hur skulle de kunna veta det då de inte har något att referera till?  De är oerfarna, okunniga och ovetande om det mänskliga beteendet. De vet inte att mannen de ska träffa med ett skratt kommer att spruta ner deras ansikte och kalla dem horor, att de kommer att bli tvingade till sex utan skydd och kanske tvingas till analsex.

Här kommer problemets kärna. Jag vet att det finns barn som inte kan prata sex ens med sina föräldrar. Vi har en sexualundervisning som inte är värd namnet. Jag har själv rekommenderat 12-åringar som inget högre vill än att prata sex att gå in på RFSU:s hemsida och läsa. Jag har upplevt lärare som anser det oaceptabelt och pinsamt när eleverna kommer in på sex. Det signalerar skam och pinsamhet till eleverna, som tror att deras lust och fantasier är något fult. Hur tror ni de känner det, när det de sedan gjort i hemlighet kommer fram? När det skrivs stort om det i media där de görs till offer. Offer för vad? För sin sexualitet, sin kåthet,sin upptäckarlusta, sitt behov av att bli sedda och bekräftade ? Här finns mycket som skolan och föräldraföreningar kan göra för att liksom mota Olle i grind. Men det krävs ett avslappnat förhållande till sex. Inte detta tabubelagda som fortfarande figurerar i dagens Sverige. 

 Sedan finns naturligtvis de tjejer och killar som på något sätt har problem och av olika alternativ ( självmord, svält, droger, skära sig ) valt sexsäljning som ångestdämpande. De här borde, om vi hade haft ett samhälle som jag önskar, ha blivit uppmärksammade långt innan de kommit så långt som till att välja alternativ. De här individerna är inte offer för prostitutionen, utan de är offer för samhällets indragningar och oempatiska attityd.  

Vilka är det då som dras till dessa unga tjejer och killar? Ja det är faktiskt fler killar än tjejer som säljer sex enligt flera undersökningar, se tidigare inlägg här på bloggen. Vilka är det som nappar på betet som i dessa DN artiklar är unga tjejer? Tyvärr och det är ett stort tyvärr, så tror jag att majoriteten av både vanligt folk, poliser, rättsväsende, prostitutionsorganisationer, socialtjänster med mera tror att det alltid är riktiga svin. Om en äldre kille/man suktar efter en ung kvinna så är han pedofil. Punkt. Slut. Om så vore fallet så levde jag i fyra år mellan åren 15-19 med en pedofil som då var 32-36 år. Han var kanske inte min största kärlek, men han var en läromästare som jag än idag är tacksam för. Jag för honom var nog ett litet kuttersmycke, som han dränkte i kärlek, omtanke, uppmärksamhet och som gjorde att han kände sig ung och attraktiv. Det var en bra deal som vi båda hade nytta av och visst fick jag betalt... i form av resor, restaurangbesök, boende etc. Enligt vetenskapen är detta inte pedofili, utan hebifili. Ändå används ordet pedofil ständigt i sådana här sammanhang och har blivit ett slags skällsord. 

Jag tror det är samma sak här. Visst, precis som överallt så finns det rötägg. Det finns stygga vargar överallt. Kanske är de stygga vargarna fler när det gäller oerfarna, kåta, bekräftelsebehövda tonåringar.Vargar som vill förnedra, som vill ha övertaget och som ser en ung tonåring som ett lätt byte. Enligt mig behöver dessa vargar också uppmärksammas då de behöver vård. Det de inte behöver är att hängas ut i media som någon slags mall. 

Enligt mig är det helt normalt att fantisera och lockas av unga flickor. Att bli upphetsad eller njuta av bilder på en ung kvinnokropp. Lika normalt som det är för en äldre kvinna att se skönheten i en ung manskropp. Hur många kända, äldre kvinnor skaffar sig inte en toyboy?  Madonna är bara ett exempel. Och ta Hugh Heffner som njuter av att omgärdas av unga skönheter. Vi måste se verkligheten från båda håll. Inte blanda allt i en och samma säck.

Jag vet faktiskt vad jag pratar om då jag på nära håll och med en väldigt nära familjemedlem fått uppleva vargen. En väldigt stor, stygg varg som sedan omtalades mycket i media. Trots vår stora öppenhet i familjen  och trots min stora intuition så hände detta, men det fick ett bra slut. Men jag har också som nämnts, egna erfarenheter av det totalt motsatta. Det viktiga i hela denna fråga är som jag skrev inledningsvis... att se hela bilden. Men naturligtvis är jag glad om dessa oerfarna, kåta, spänningslängtande eller ledsna, deprimerande unga tjejers och killars rop uppmärksammas av professionella innan de hamnar i någon stygg vargs käftar. Men ge inte alla bekräftelsebehövda, omtänksamma, ungdomssökande män stämpeln svin eller pedofil.  Sista artikeln i DN daterad idag tar upp straffen för dessa män. Av någon anledning jag inte vet, så vägrar jag ta in ordet straff i mitt vokabulär. Det ger mig en sådan otrolig negativ känsla. Nämn straff i tex barnuppfostran och jag går i taket.  Gör man något som påverkar någon annan människa eller sak, så måste man ta konsekvenserna av det. Det lärde jag mina barn och det lever jag själv efter, men det är inte samma sak som straff. 

Det viktigaste, enligt mig, när det handlar om att ta konsekvenserna för sitt handlande är att se orsak och verkan. Varför gör den personen si och varför agerar den personen så?. Varför lägger en söt, frimodig, öppen tonåring ut en annons om sex? Varför nappar 40-årige Kalle på den annonsen?  Varför  söker en deprimerad, ångestladdad 14-15 åring en välbärgad gentleman på nätet? Varför tror 50-årige Sven som kör taxi att han är denna gentleman? Förstår ni mitt resonemang? Jag tycker som sagt att det är bra att kåta, pubertala ungdomar uppmärksammas innan vargen tar dem. Med andra ord att det bedrrivs spaning på nätet för att hitta dessa ungdomar som bara vill ha spänning eller som av destruktiva skäl försöker lindra sin ångest. Men fortsättningen på det måste bli betydligt bättre och uppmärksamheten innan måste bli betydligt bättre och förståelsen för verkligheten måste bli betydligt bättre och kunskapen om de som nappar som måste bli betydligt bättre.

Över till dagens debattartikel i Aftonblaskan som tenderar det här med kunskap och verklighet. Jag behöver inte länka, ni kan bläddra bakåt i mina inlägg så hittar ni flera inlägg som tar upp det här med manlig prostitution och att det är fler unga killar än unga tjejer som säljer sex. Detta vägrar av någon anledning etablissemanget att ta till sig. Kanske måste man vara sexsäljare och kanske måste man vara engagerad i frågan för att förstå frustrationen. Frustationen när allt i debatten handlar om kvinnliga offer och maktlystna, sviniga män. 

Idag och jag måste säga att jag är förvånad över att Jaris Kuosmanen är en av författarna till artikeln, så tar han och doktoranden Anneli Sirling upp just detta. Verkligen på tiden. Är detta en nydaning? En ny syn på prostitutionen?

" Mycket av forskningen kring sexhandeln har utgått från de samhälleliga strukturer som antas göra män till förövare och kvinnor till utsatta och offer. Flertalet svenska och nordiska studier visar dock att fler män än kvinnor har erfarenhet av att sälja sex. Något överraskande verkar inte den här typen av resultat ha påverkat politiken eller synen på sexhandeln; det är kvinnor som nästan alltid länkas till säljarpositionen."

Jag vet inte. Jag kan bara hoppas att något äntligen händer. Att gamla tabubelagda bojor lossnar. Att inskränkta glasögon putsas av och att medeltida fördomar för alltid lämnar oss.

     Innan jag börjar med ämnet för inlägget, vill jag beklaga att de äldre inläggen som är sparade från Expressenbloggen numera är utan bilder. Orsaken är att de kopierades tillsammans med texterna och nu när Expressenbloggen slutligen har upphört försvann även de.

Då övergår jag till en nyligen publicerad forskningsrapport om prostitution eller kanske mer kartläggning av prostitutionsenheterna i landet, plus attityderna hos folket angående sex och köp av sex. Flera universitet har varit involverade, bla det i min stad och det föranledde då en liten notis i lokalblaskan. Men utan den hade jag kanske fortfarande varit ovetande om den, för media undviker oftast sådana här nyheter. Jag har åtminstone inte sett att den tagits upp någonstans. Jag googlade  iallafall och letade efter rapporten i sin helhet och fann den här.

Projektet beskrivs som det största, omfångsrikaste och mest mångfacetterade som genomförts om prostitutionen i Sverige. Intressant tänkte jag, då jag under flera år efterfrågat en större undersökning. En undersökning som inte är bestämd redan från start ( syftar på Skarheds statliga utvärdering ).  Regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag att utvärdera socialtjänstens prostitutionsgrupper och uppdragets närmare utformning planerades under våren 2009 i ett samarbete mellan Socialstyrelsen och Linköpings Universitet. Ansvarig har varit Carl Göran Svedin professor i barn och ungdomspsykiatri med särskild inriktning mot barnmisshandel och sexuella övergrepp vid Linköpings universitet.

Har ni läst mina tidigare inlägg genom åren kan ni inte ha undgått min  frustration över det politiskt korrekta snacket som i verkligheten inte finns. Om det lades manken till så borde utsatta, destruktiva unga tjejer/ killar uppmärksammas i ett tidigt stadie tex, likaså borde de som önskar hjälp och stöd kunna få det. Idag får de inte det, fast politiker gärna vill  göra sken av det. Och i debatten handlar det endast om kvinnor som säljer sex, trots att flera undersökningar visar att andelen män är större. De män som köper sex betraktas alltid som personer som vill ha makt, som vill förnedra och utnyttja det motsatta könet. Jag har alltid undrat över vart den villfarelsen kommer ifrån. Visst finns de, men de är i klar minoritet och finns överallt, inte bara bland sexköparna. Så det var med stort intresse och nyfikenhet som jag nu i helgen tog mig tid att läsa hela rapporten ordentligt.

Rapporten består av åtta separata delrapporter och jag kan väl redan från början säga att mina positiva förväntningar ganska snart vändes till en smula besvikelse. Trots att flera bitar visar just på bristen av det behov jag nämner ovan så genomsyras rapporten av " hata prostitution glasögonen". Jag är medveten om att det nästintill är omöjligt att göra en neutral forskning, för antingen är man för eller så är man emot. Det jag menar med neutral i det här fallet är att man bör vara öppen för båda sidor. Men är man professor i barn och ungdomspsykiatri med sexuella övergrepp som specialitet så ser man nog bara saken från en sida. Tyvärr. Inget fel i det, för naturligtvis färgas man av det elände man möter dagligen. Nu var han inte ensam om att sammanställa denna rapport, men det politiskt korrekta och det normativa i dagens samhälle är att med avsky se på köp och sälj av sexuella tjänster utan urskiljning.

Delrapport 1 handlar om folkets attityder och åsikter om sexköpslagen. Metoden de använt i denna del är en webbenkät bland medlemmar 18-65 år i en webbpanel. Stratifierat urval tillämpades, vilket betyder slumpmässigt. Frågan jag ställer mig är...var fanns denna webbplats och hur såg enkäten ut? Jag som rör mig mycket på internet har inte sett vare sig webbplatsen eller någon förfrågan/ efterlysning att medverka. 5071 personer deltog, men resultatet är osäkert står det eftersom svarsfrekvensen endast var 50.7 %.

Resultatet visade att de flesta ansåg att försäljning av sex beror på sociala och ekonomiska problem och att sex inte borde ses som ett vanligt arbete. Här håller jag med. De flesta som säljer sex, (liksom de flesta som arbetar) gör det av ekonomiska skäl och jag vill inte heller se det som ett 9-5 jobb där en arbetsgivare ska sätta direktiven. Det handlar ju ändå om sex och mitt sexliv bestämmer jag helst själv om.  Sociala problem samt missbruk vet vi förekommer hos en del sexsäljare precis som det även förekommer hos de som inte säljer sex. 50 % av männen och 80 % av kvinnorna vill behålla sexköpslagen. Ändå är det bara några få som tror att den har betydelse för minskningen av prostitution. Lite märkligt kan jag tycka. 5 % av deltagarna hade någon gång köpt sex, de flesta utomlands. 0.7 % hade någon gång tagit betalt för sex, fler män än kvinnor.

Sammanfattningen/ rekommendationen går ut på att satsningar bör göras för att förhindra prostitution. Ett aktivt sexliv betecknas i stort sett som ett tvångsmässigt beteende. Studien visar också att de flesta som sålt eller köpt sex har kunnat sluta av sig själva. Ändå rekommenderas information och attitydpåverkan till denna grupp. Är det hjärntvätt de menar då?

Del 2 kartlägger de prostitutionsenheter vi har i landet. Som de flesta troligtvis vet har vi tyvärr bara tre stycken, Göteborg, Malmö och Stockholm. Syftet är att beskriva arbetssätt, insatser och resurser. Metoden är intervjuer med personal på enheterna. Resultatet visar att målsättningarna är likartade på alla tre, men själva arbetet skiljer sig åt. Göteborg är den enhet som mest konsekvent utvecklat samtal och behandling till sexköpare och sexmissbrukare. ( en sexmissbrukare behöver alltså inte ha köpt sex ). Maömö är den enhet som mest konsekvent arbetat med skadereducerande insatser, sk harm reduction. Malmö är också den som tidigt började med uppsökande verksamhet över internet. Rekommendationerna är att även de som inte bor i nämnda städer bör få tillgång till  samma hjälp och stöd. För mig är det en självklarhet och det borde inte behövas en kartläggning för att komma fram till det.

Del 3 handlar också om enheterna och syftet här är att få en bild av hur många sexsäljare enheterna kommer i kontakt med under ett år, kontaktens karaktär och vad de leder till. Väldigt intressant kan jag tycka. Metoden är att varje handledare haft anonyma rapportblad på varje person som de mött i sitt arbete. Resultatet visar att enheterna tillsammans haft kontakt med 326 unika sexsäljare under året. Inte speciellt många, anser jag. 237 stycken var nya. 317 var kvinnor och 9 var under 18 år. Sedan blandas procentsatser in istället för siffror och antal. Kan man blanda så i en forskningsrapport? 30 % var av utländsk härkomst. I rekommendationerna återkommer betydelsen av att liknande verksamheter borde finnas även på andra orter. 

Del 4 är samma, men där är syftet att få en bild av de som köper sex.  Metoden är samma och resultatet visar att enheterna under året haft 209 unika personer som antingen köpt sex eller haft ett problematiskt förhållande till sex. 199 var män och 2 var under 18 år. 173 stycken var nya. Rekommendationerna i stort sett samma som i delrapport 3. 

Del 5,  där är syftet att utvärdera effekterna för sexsäljare av behandlingsarbetet på enheterna. Metoden är att nya klienter på enheterna erbjöds att medverka i studien. 36 personer tillfrågades och 34 accepterade. Personerna intervjuades och fick fylla i formulär om alkohol eller annat missbruk och om självkänsla och ev traumatiska upplevelser i barndomen. Resultatet gav vid handen att majoriteten hade ett drogmissbruk. Inget förvånande kan jag tycka, då de var i behov av hjälp och stöd av någon orsak. De flesta hade låg självkänsla och många hade upplevt traumatiska upplevelser under uppväxten.  Vid uppföljningen medverkade 26 av de från början 34 personerna. Nu övergår det till procent igen. 80 % sålde inte sex vid uppföljningen. 90 % ansåg att samtalen varit till stöd och hjälp för att sluta sälja sex.

 Del 6 är syftet att utvärdera effekterna för sexköparna eller "sexmissbrukarna" av behandlingsarbetet på enheterna. Metoden är samma som i del 5. 51 personer tillfrågades och 29 ( 28 män + 1 kvinna ) accepterade. Resultatet gav att majoriteten hade inga alkohol eller drogmissbruk, men sämre självkänsla. Vid uppföljningen uppgav de flesta att det sexuella missbruket blivit mindre frekvent eller förändrats och att de var nöjda med bemötandet. 

Del 7 är mer en komplittering till del 5. 30 sexsäljare och 3 köpare/missbrukare medverkar. Rekommenationer: Intervjupersonerna understryker behovet av specialiserade enheter för att få hjälp att tala om erfarenheter av att ha sålt sex. Negativa erfarenheter av att tala om prostitution hos andra vårdgivare illustreras i materialet. Intervjupersoner beskriver svårigheten att få tillgång till den specialiserade enheten om man bor i annan kommun.

Del 8 , här är syftet att undersöka unga 15-25 år som sålt sex online före 18 års ålder.  Metoden består av intervjuer med 11 unga ( 15 -25 år ). Endast kvinnor. Resultat:  I intervjuerna framkom att anledningarna till att de sålde sexuella tjänster var för att bli sedda/få bekräftelse. Samtliga beskrev också ett stort förakt gentemot sig själva och flera beskrev försäljningen av sex som ett sätt att hantera ångest eller som ett självskadebeteende. Ett annat gemensamt tema var erfarenheten av att ha varit utsatt för sexuella övergrepp eller andra svåra händelser i livet. Informanterna beskrev sig själva som tysta och personer som under uppväxten inte gjort så mycket väsen av sig. De hade hållit sig undan vuxna och jämnåriga på olika sätt. Omgivningen hade ofta känt till att de inte mådde bra, men visste inte riktigt på vilket sätt.

 Alla informanter i studien hade varit aktuella inom socialtjänst och/eller barnpsykiatri men hade sällan berättat att de sålde sexuella tjänster. Alla kunde beskriva möten med socialtjänst, rättsväsende eller psykiatri där de känt sig överkörda, missuppfattade och att de inte getts möjlighet att berätta att de sålt sexuella tjänster.

Rekommendationerna är bla att kunskapsspridning och utbildning av personal behövs inom vård och skola. Kunskapsspridning och utbildning behövs inom socialtjänst, allmänpsykiatri och barnpsykiatri.

Jag kan tycka att en sådan här rapport är bra på det sättet att den visar hur undermålig hjälpen och stödet är. Jag kan inte komma på något annat område inom vårdsektorn som endast kan erbjuda hjälp på tre ställen i landet. Den visar även att majoriteten av de som lyckats få hjälp och stöd haft nytta av det. Att unga känner sig överkörda av psykiatri och socialtjänst känner vi redan till. Här är det viktigt med ökade kunskaper. Viktigt anser jag även att det är, att påpeka är att just här handlar det om unga som på grund av dåligt mående säljer sex. Andra skär sig eller liknande. Oavsett vilket är det viktigt att de här barnen /ungdomarna blir sedda i tid. Tyvärr tror jag inte att en rapport kan råda bot på det. 

Min åsikt är att man överlag bör komma över tabugränsen och fulstämpeln. Först när man vågar prata om sex som något naturligt och när vårdande och sociala aktörer kan närma sig sälj och köpbiten utan att generas och utan att skuld och skambelägga berörd person, då har vi kommit en bit på väg med hjälp och stöd delen. Men som framkommer i Del 1, alla behöver inte hjälp. Och alla mår inte dåligt av att sälja sex. Således är inte denna rapport aktuell för all prostitution eftersom den är baserad på de som sökt och fått hjälp. Därav anser jag rapportens rubrik  Prostitution i Sverige är lite missvisande. Undertiteln är däremot mer sann. 

Funkar inte här att bädda in som det heter.  Länken till inspelningen av kvällens debatt i Borås är  denna.    Nästan två timmar höll den på och det var en jättebra debatt enligt mig. Så som en debatt ska vara. Meningsskiljaktigheter naturligtvis, men annars vore det ju ingen debatt. Det som var bra, var att alla var trygga i sin tro. Visst höjde Schyman rösten ett par gånger för att förstärka sitt budskap, men det må väl vara hänt. Överlag sansat och stundtals roat från båda håll med skickliga debattörer.

För er som inte såg den och inte heller har lust att se den, så ger jag en liten sammanfattning. Det verkade vara rätt mycket publik och det kan jag tycka är kul. Även om de flesta kanske kom dit just för att lyssna på Schyman, så har de väl ändå ett intresse av ämnet. Kan man hoppas iallafall. Det var Schyman som fick de flesta applåderna och som hon sa...det är väl för att de tycker som jag.

Förutom Camilla och Gudrun som var själva debattörerna så hade de då varsin bisittare. Pye och Jonas Bergkvist som jag tror är traffickingpolis. Moderatorns namn har jag glömt, men han var bra, lite provocerande. Nästan så att jag fick uppfattningen att han var mer emot än för sexköpslagen. Men andra sidan kanske tyckte det motsatta.

Schyman fick öppna och pratade lite om brottsoffer. Eftersom det är ett brott som begås, så finns alltså ett brottsoffer. Det har vi hört henne säga förr. Lagen är bra och gör nytta ansåg hon.

Polisen hängde på och tyckte också lagen var verksam. Men det är en brottslighet som man måste leta upp. Som att fiska och när man får napp är det kul. ( mot slutet av debatten var han inte riktigt lika Schymanbunden ).

Sedan kom en ljudupptagning med Anna, 44-årig, gift eskort från Borås, som hållit på i fem år. Väldigt, väldigt bra. Hon tog även upp skattefrågan.

Pye pratade om hur lagen drabbat de som redan är drabbade. Schyman replikerade att lagen inte är till för att hjälpa kvinnorna, utan för att straffa männen som det oftast handlar om. Det fetmarkerade upprepar hon sedan ett antal gånger. Jag säger inte att det är fel att hon gör det, men hon vill pränta in det ordentligt. Jag reagerade lite där för jag trodde nog ändå att lagen även fanns för att skydda utsatta. Men där har jag tydligen misstagit mig helt. Lagen är bra, säger hon, den har gjort det möjligt för polisen att bedriva spaning. Vidare att sexköpslagen inte handlar om sexualitet.

Camilla rättar upp genom att nämna att även många män säljer sex.

Schyman igen. Lagen riktar sig till männen. Irriterad att ingen pratar om männen. Ska män ha rätt att köpa kvinnors kroppar? Vänder sig emot att det går att särskilja. Det går inte. 

Efter en del argumenterande från Camilla så tar Schyman upp lagen om barnagan. Det argumentet har vi också hört och Camilla protesterar att det går inte att jämföra barns utsatthet med vuxna människor. Men Schyman menar att hon med det vill visa att en lag kan komma till stånd utan att alla är med på det. Sexköp är ett sätt att uttrycka makt. Lagen vill åt det patriarkala samhället. ( jag läser tyvärr in mansförakt här ).

Camilla kontrar med gayvärlden där kvinnor köper av kvinnor och män av män. Och att man inte kan lagstifta bort ett behov.

Pye pratar om verkligheten. Hur sexarbetare blir bemötta utifrån offertänket. Där fick även hon en applåd.

Schyman upprepar återigen att lagen aldrig haft som mål att vara till för kvinnorna. Den ska ge signaler att det inte är rätt att köpa sex. Sexsäljarna ligger inte till grund för lagen. Lagstiftningen handlar inte om det.

Camilla tar upp Finlands lag. Bra

Schyman snudd på en aning osäker här. Säger.....jag är emot för jag gör en feministisk analys. Det är mäns våld mot kvinnor.

Camilla protesterar,  det står i lagen ( att utsatta ska ha hjälp tror jag).

Schyman nu lätt irriterad. Målet är att tala om att det är fel ( att köpa sex )

Camilla...du moraliserar alltså? Vilket gör Schyman ytterligare irriterad.

I publiken sitter två politiker. En kvinnlig vänsterpartist och en manlig som jag inte minns tillhöirghet på. Den manliga börjar och tycker inte att det kan vara fel om alla inblandade är med på det. Om alla parter tycker det är okej.

Den kvinnliga tyckte det pratades för lite om männen. Är sexköp en klassfråga?

Att det finns frivilliga sexsäljare ville inte Schyman ta till sig. Det frivilliga kan inte visas i vårt patriarkala samhälle ansåg hon.

Camilla tog upp att det är svårt att kartlägga de som inte mår dåligt. Det finns inga siffror på hur många frivilliga/ofrivilliga, lyckliga/olyckliga det finns.

Kontring av Schyman att det finns undersökningar som visar på trasiga bakgrunder bland sexsäljare. De andra ställer inte upp. ( osäker på om det är sexsäljning de inte ställer upp på eller om det är undersökningar. förmodar det första). Hon gör även vid ett tillfälle kopplingen med mannen som tyckte det var okej om alla var med på det.... till sexköpare. Ett fult drag kan jag tycka, men det roade publiken.  

Polisen får sista ordet i min sammanfattning. Vem säljer? Är det ett fattigdomsproblem?

Har ni tid och intresse så rekommenderar jag er att klicka in  och se den. Det går ypperligt att klicka fram och forcera. Hur länge den finns tillgänglig på nätet har jag ingen aning om. De medverkande kan i vilket fall känna sig helt nöjda med sina insatser.