Innan jag börjar med ämnet för inlägget, vill jag beklaga att de äldre inläggen som är sparade från Expressenbloggen numera är utan bilder. Orsaken är att de kopierades tillsammans med texterna och nu när Expressenbloggen slutligen har upphört försvann även de.

Då övergår jag till en nyligen publicerad forskningsrapport om prostitution eller kanske mer kartläggning av prostitutionsenheterna i landet, plus attityderna hos folket angående sex och köp av sex. Flera universitet har varit involverade, bla det i min stad och det föranledde då en liten notis i lokalblaskan. Men utan den hade jag kanske fortfarande varit ovetande om den, för media undviker oftast sådana här nyheter. Jag har åtminstone inte sett att den tagits upp någonstans. Jag googlade  iallafall och letade efter rapporten i sin helhet och fann den här.

Projektet beskrivs som det största, omfångsrikaste och mest mångfacetterade som genomförts om prostitutionen i Sverige. Intressant tänkte jag, då jag under flera år efterfrågat en större undersökning. En undersökning som inte är bestämd redan från start ( syftar på Skarheds statliga utvärdering ).  Regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag att utvärdera socialtjänstens prostitutionsgrupper och uppdragets närmare utformning planerades under våren 2009 i ett samarbete mellan Socialstyrelsen och Linköpings Universitet. Ansvarig har varit Carl Göran Svedin professor i barn och ungdomspsykiatri med särskild inriktning mot barnmisshandel och sexuella övergrepp vid Linköpings universitet.

Har ni läst mina tidigare inlägg genom åren kan ni inte ha undgått min  frustration över det politiskt korrekta snacket som i verkligheten inte finns. Om det lades manken till så borde utsatta, destruktiva unga tjejer/ killar uppmärksammas i ett tidigt stadie tex, likaså borde de som önskar hjälp och stöd kunna få det. Idag får de inte det, fast politiker gärna vill  göra sken av det. Och i debatten handlar det endast om kvinnor som säljer sex, trots att flera undersökningar visar att andelen män är större. De män som köper sex betraktas alltid som personer som vill ha makt, som vill förnedra och utnyttja det motsatta könet. Jag har alltid undrat över vart den villfarelsen kommer ifrån. Visst finns de, men de är i klar minoritet och finns överallt, inte bara bland sexköparna. Så det var med stort intresse och nyfikenhet som jag nu i helgen tog mig tid att läsa hela rapporten ordentligt.

Rapporten består av åtta separata delrapporter och jag kan väl redan från början säga att mina positiva förväntningar ganska snart vändes till en smula besvikelse. Trots att flera bitar visar just på bristen av det behov jag nämner ovan så genomsyras rapporten av " hata prostitution glasögonen". Jag är medveten om att det nästintill är omöjligt att göra en neutral forskning, för antingen är man för eller så är man emot. Det jag menar med neutral i det här fallet är att man bör vara öppen för båda sidor. Men är man professor i barn och ungdomspsykiatri med sexuella övergrepp som specialitet så ser man nog bara saken från en sida. Tyvärr. Inget fel i det, för naturligtvis färgas man av det elände man möter dagligen. Nu var han inte ensam om att sammanställa denna rapport, men det politiskt korrekta och det normativa i dagens samhälle är att med avsky se på köp och sälj av sexuella tjänster utan urskiljning.

Delrapport 1 handlar om folkets attityder och åsikter om sexköpslagen. Metoden de använt i denna del är en webbenkät bland medlemmar 18-65 år i en webbpanel. Stratifierat urval tillämpades, vilket betyder slumpmässigt. Frågan jag ställer mig är...var fanns denna webbplats och hur såg enkäten ut? Jag som rör mig mycket på internet har inte sett vare sig webbplatsen eller någon förfrågan/ efterlysning att medverka. 5071 personer deltog, men resultatet är osäkert står det eftersom svarsfrekvensen endast var 50.7 %.

Resultatet visade att de flesta ansåg att försäljning av sex beror på sociala och ekonomiska problem och att sex inte borde ses som ett vanligt arbete. Här håller jag med. De flesta som säljer sex, (liksom de flesta som arbetar) gör det av ekonomiska skäl och jag vill inte heller se det som ett 9-5 jobb där en arbetsgivare ska sätta direktiven. Det handlar ju ändå om sex och mitt sexliv bestämmer jag helst själv om.  Sociala problem samt missbruk vet vi förekommer hos en del sexsäljare precis som det även förekommer hos de som inte säljer sex. 50 % av männen och 80 % av kvinnorna vill behålla sexköpslagen. Ändå är det bara några få som tror att den har betydelse för minskningen av prostitution. Lite märkligt kan jag tycka. 5 % av deltagarna hade någon gång köpt sex, de flesta utomlands. 0.7 % hade någon gång tagit betalt för sex, fler män än kvinnor.

Sammanfattningen/ rekommendationen går ut på att satsningar bör göras för att förhindra prostitution. Ett aktivt sexliv betecknas i stort sett som ett tvångsmässigt beteende. Studien visar också att de flesta som sålt eller köpt sex har kunnat sluta av sig själva. Ändå rekommenderas information och attitydpåverkan till denna grupp. Är det hjärntvätt de menar då?

Del 2 kartlägger de prostitutionsenheter vi har i landet. Som de flesta troligtvis vet har vi tyvärr bara tre stycken, Göteborg, Malmö och Stockholm. Syftet är att beskriva arbetssätt, insatser och resurser. Metoden är intervjuer med personal på enheterna. Resultatet visar att målsättningarna är likartade på alla tre, men själva arbetet skiljer sig åt. Göteborg är den enhet som mest konsekvent utvecklat samtal och behandling till sexköpare och sexmissbrukare. ( en sexmissbrukare behöver alltså inte ha köpt sex ). Maömö är den enhet som mest konsekvent arbetat med skadereducerande insatser, sk harm reduction. Malmö är också den som tidigt började med uppsökande verksamhet över internet. Rekommendationerna är att även de som inte bor i nämnda städer bör få tillgång till  samma hjälp och stöd. För mig är det en självklarhet och det borde inte behövas en kartläggning för att komma fram till det.

Del 3 handlar också om enheterna och syftet här är att få en bild av hur många sexsäljare enheterna kommer i kontakt med under ett år, kontaktens karaktär och vad de leder till. Väldigt intressant kan jag tycka. Metoden är att varje handledare haft anonyma rapportblad på varje person som de mött i sitt arbete. Resultatet visar att enheterna tillsammans haft kontakt med 326 unika sexsäljare under året. Inte speciellt många, anser jag. 237 stycken var nya. 317 var kvinnor och 9 var under 18 år. Sedan blandas procentsatser in istället för siffror och antal. Kan man blanda så i en forskningsrapport? 30 % var av utländsk härkomst. I rekommendationerna återkommer betydelsen av att liknande verksamheter borde finnas även på andra orter. 

Del 4 är samma, men där är syftet att få en bild av de som köper sex.  Metoden är samma och resultatet visar att enheterna under året haft 209 unika personer som antingen köpt sex eller haft ett problematiskt förhållande till sex. 199 var män och 2 var under 18 år. 173 stycken var nya. Rekommendationerna i stort sett samma som i delrapport 3. 

Del 5,  där är syftet att utvärdera effekterna för sexsäljare av behandlingsarbetet på enheterna. Metoden är att nya klienter på enheterna erbjöds att medverka i studien. 36 personer tillfrågades och 34 accepterade. Personerna intervjuades och fick fylla i formulär om alkohol eller annat missbruk och om självkänsla och ev traumatiska upplevelser i barndomen. Resultatet gav vid handen att majoriteten hade ett drogmissbruk. Inget förvånande kan jag tycka, då de var i behov av hjälp och stöd av någon orsak. De flesta hade låg självkänsla och många hade upplevt traumatiska upplevelser under uppväxten.  Vid uppföljningen medverkade 26 av de från början 34 personerna. Nu övergår det till procent igen. 80 % sålde inte sex vid uppföljningen. 90 % ansåg att samtalen varit till stöd och hjälp för att sluta sälja sex.

 Del 6 är syftet att utvärdera effekterna för sexköparna eller "sexmissbrukarna" av behandlingsarbetet på enheterna. Metoden är samma som i del 5. 51 personer tillfrågades och 29 ( 28 män + 1 kvinna ) accepterade. Resultatet gav att majoriteten hade inga alkohol eller drogmissbruk, men sämre självkänsla. Vid uppföljningen uppgav de flesta att det sexuella missbruket blivit mindre frekvent eller förändrats och att de var nöjda med bemötandet. 

Del 7 är mer en komplittering till del 5. 30 sexsäljare och 3 köpare/missbrukare medverkar. Rekommenationer: Intervjupersonerna understryker behovet av specialiserade enheter för att få hjälp att tala om erfarenheter av att ha sålt sex. Negativa erfarenheter av att tala om prostitution hos andra vårdgivare illustreras i materialet. Intervjupersoner beskriver svårigheten att få tillgång till den specialiserade enheten om man bor i annan kommun.

Del 8 , här är syftet att undersöka unga 15-25 år som sålt sex online före 18 års ålder.  Metoden består av intervjuer med 11 unga ( 15 -25 år ). Endast kvinnor. Resultat:  I intervjuerna framkom att anledningarna till att de sålde sexuella tjänster var för att bli sedda/få bekräftelse. Samtliga beskrev också ett stort förakt gentemot sig själva och flera beskrev försäljningen av sex som ett sätt att hantera ångest eller som ett självskadebeteende. Ett annat gemensamt tema var erfarenheten av att ha varit utsatt för sexuella övergrepp eller andra svåra händelser i livet. Informanterna beskrev sig själva som tysta och personer som under uppväxten inte gjort så mycket väsen av sig. De hade hållit sig undan vuxna och jämnåriga på olika sätt. Omgivningen hade ofta känt till att de inte mådde bra, men visste inte riktigt på vilket sätt.

 Alla informanter i studien hade varit aktuella inom socialtjänst och/eller barnpsykiatri men hade sällan berättat att de sålde sexuella tjänster. Alla kunde beskriva möten med socialtjänst, rättsväsende eller psykiatri där de känt sig överkörda, missuppfattade och att de inte getts möjlighet att berätta att de sålt sexuella tjänster.

Rekommendationerna är bla att kunskapsspridning och utbildning av personal behövs inom vård och skola. Kunskapsspridning och utbildning behövs inom socialtjänst, allmänpsykiatri och barnpsykiatri.

Jag kan tycka att en sådan här rapport är bra på det sättet att den visar hur undermålig hjälpen och stödet är. Jag kan inte komma på något annat område inom vårdsektorn som endast kan erbjuda hjälp på tre ställen i landet. Den visar även att majoriteten av de som lyckats få hjälp och stöd haft nytta av det. Att unga känner sig överkörda av psykiatri och socialtjänst känner vi redan till. Här är det viktigt med ökade kunskaper. Viktigt anser jag även att det är, att påpeka är att just här handlar det om unga som på grund av dåligt mående säljer sex. Andra skär sig eller liknande. Oavsett vilket är det viktigt att de här barnen /ungdomarna blir sedda i tid. Tyvärr tror jag inte att en rapport kan råda bot på det. 

Min åsikt är att man överlag bör komma över tabugränsen och fulstämpeln. Först när man vågar prata om sex som något naturligt och när vårdande och sociala aktörer kan närma sig sälj och köpbiten utan att generas och utan att skuld och skambelägga berörd person, då har vi kommit en bit på väg med hjälp och stöd delen. Men som framkommer i Del 1, alla behöver inte hjälp. Och alla mår inte dåligt av att sälja sex. Således är inte denna rapport aktuell för all prostitution eftersom den är baserad på de som sökt och fått hjälp. Därav anser jag rapportens rubrik  Prostitution i Sverige är lite missvisande. Undertiteln är däremot mer sann.