2008-04-06

Jag satt och tittade på reprisen av Uppdrag Granskning i torsdagskväll. Det handlade då om när svenska försvarsmakten skickade ner soldater till Kongo 2003, för att tillsammans med en fransk soldatstyrka göra en fredsbevarande insats, under namnet Operation Artemis. De svenska soldaterna både såg och hörde hur de franska soldaterna torterade och skenavrättade en av de tillfångatagna. Svenska läkare, som var på plats åsåg alltihop, utan att ingripa.

Alla svenska chefer på plats visste vad som pågick, men ingen gjorde något. Det hela mörklades och regeringen fick inget veta. Visst, hela historien är för jävlig, men jag satt mest och funderade på, hur dessa, ofta unga soldater, kände och fortfarande känner sig. Att bara stillatigande se och lyssna på detta hemska, utan att själva kunna göra något.

Hur har det här påverkat deras sista fyra år? Har de fått psykologisk hjälp? Har de gett upp hoppet om det goda i världen? Hur kändes det att se hur de franska ledarna som utförde tortyren, fick utmärkelser och medaljer?

Det kan tyckas långsökt, men det är inte det minsta långsökt att dra paralleller till det som händer runt omkring oss. De svenska soldaterna hade inte så mycket val. Säkert ville många bara ta första flyg hem, men det var nog inte så enkelt. Här i vår nutid har vi landstingspersonal, försäkringskassepersonal, privat vårdpersonal, personal inom psykiatrin, inom polisen, inom migrationsverket, inom politiken mm, som också får, både se och lyssna till övergrepp på de mänskliga rättigheterna.

Ett litet, litet fåtal protesterar, utan att någon bryr sig. De andra finner sig, liksom de svenska soldaterna fick göra. Valet de har, är att lämna sin arbetsplats, vilket är ett väldigt stort steg, som kräver ett ofantligt mod. Inger Efraimsson hade modet och hon har min fulla beundran. Hon lämnade sin ordförandepost på Försäkringskassan, när riksdagens beslut inte stämde med hennes moral och värderingar.

Men hur mår alla andra? Har de också tappat tron på det goda och finner sig i att vara marionetter? Att tycka, tänka och uttala det som andra bestämt att de ska säga och tycka. Här är det inte långt att ta steget till prostitutionsdebatten.

Sunda förnuftet säger att det är helt osannolikt, att alla politiker ställer sig bakom sexköpslagen. Speciellt med tanke på att inte många gjorde det, då  den togs upp till förslag då 1999 eller 98. Men vart är de nu, de som kritiserade den då? Sällar de sig till de svenska soldaterna, till den dåligt mående personalen inom vården och till de sönderstressade poliser, som vill men inte kan förebygga brott etc? Eller spelar de i samma liga som militärcheferna och läkarna, som kunde ingripit men inte gjorde det?  Är det styrda majorinetter vi har till politiker?

Svaret är lätt. De ryms på en hand, de politiker som vågar frångå den uppfattning, som är bestämd ska råda. Inte vill jag ha politiker, som inte kan eller vågar tycka och agera utifrån sitt eget huvud. De har också ett val, precis som andra anställda som mår dåligt. Soldaterna protesterade ju iallafall, men utan verkan. Men för mig är det skillnad om en sjuksköterska, en polis, en försäkringstjänsteman tex blundar och fortsätter må dåligt pga rädsla att bli kastad ut i kylan, om de avviker från den bestämda rutten, än om en folkvald politiker gör det.

Politikers beslut påverkar ju oss allihop och att då bara le, ljuga, hyckla och fortsätta gå i ledband, trots att deras egen övertygelse strider mot deras agerande, är ju så helt jäkla sjukt. Lika sjukt som de svenska cheferna och läkarna i Kongo, som inte rapporterade till regering om de förhörsmetoder som användes. Allt för att inte själva komma i onåd och bli utkastad från gemenskapen. Fortfarande väljer de att vara tysta och inte uttala sig.

Vi kan hoppa ännu ett steg. För mig är det här masspåverkan, en slags masshypnos där folk blir manipulerade och introkturerade och då leder steget lätt till Hitler. Tomas Ring (s) gjorde också snarlik jämförelse på sin blogg. Vad som hände kan ni  läsa här. Han stack ut och sa vad han tyckte och blev mot sin vilja tvungen att be om ursäkt och radera allt. Jag skriver mot sin vilja, eftersom han först inte ansåg det finnas något att be om ursäkt för.

Ungdomen brukar sällan vilja gå i ledband, så då och då dyker det upp radikala förslag från de olika politiska ungdomsförbunden. Förslag som slås ner direkt, för inget avvikande får förekomma. Hur känns det för de unga, att bli avspisade innan knappt sista ordet är sagt?

MUF moderaternas ungdomsförbund förspråkade 2006 att prostitution borde avkriminaliseras. Den dåvarande moderate riksdagsmannen Anders G Högmark sa då:
-Jag tycker att det är prov på genuint dåligt omdöme och dålig politisk uppfattning att som organisation, som ungdomsförbundet med dess ordförande i spetsen stå för de synpunkterna, säger Högmark som är glad att stämman tog tydligt avstånd ifrån det.

Betänk då att moderaterna vid lagens införande, tog avstånd från den. För något år sedan var det en tjej, (från kd tror jag) som kom med samma förslag. Det blev också avspisat direkt. Via Isabellas blogg, hittade jag återigen samma önskan, nu från folkpartiets ungdomsförbund LuF liberala ungdomsföreningen.

Reaktionen kom snabbt. Märk väl, att det var tre förslag ungdomsförbundet hade. Men att det verkar som att just prostitutionsbiten är det som hamnar i fokus. Om Pernilla  får betalt för att försvara sexköpslagen vet jag inte, men jag håller det för väldigt troligt. En annan styrelseledamot  i förbundet stöttar. Någon ironiserar medvetet och kallar det ungefär för ungdomligt oförstånd. Det är en av härskartekninkerna för övrigt...att göra någon mindre.Så slutligen uttalar sig då några vänsterpolitiker. De avslutar sitt inlägg med:  Det är en självklarhet för oss i vänsterpartiet att kämpa för alla människors rätt till sin sexualitet.

Ett uttalande som går stick i stäv med resonemanget i övrigt. De här människorna har inte bara skygglappar framför ögonen, utan även ögonbindel. Tog de av sig den och såg verkligheten, så skulle de upptäcka det faktiska tillståndet. Men är man marionett så är man. Då behöver man inte vare sig kunskap, erfarenhet eller våra röster. Då lyder man bara och säger det som är bestämt att man ska säga. Uppdrag Granskning kanske borde göra ett nedslag i riksdag och regering och föra upp all mörkläggning till ljuset.  Det är inte annorlunda nu, än när bordellhärvan var aktuell på 70-talet.  Hyckleriet har inte minskat, snarare tvärtom.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Eftersom jag tror / vet att inte så många går in och läser här, vilket i och för sig är helt naturligt då det sällan skrivs något nytt. Så har jag beslutat att den här bloggen får vara endast en förvaring för det redan skrivna gällande sexköp oc...

  Då kommer den sista berättelsen som var den jag skrev först, då för fyra-fem år sedan, när jag fick för mig att skildra hur jag trodde hur någon variant inom prostitutionen kunde se ut. Sedan gav det ena det andra. Jag hittade på ännu en tänkbar...

  Sorry...jag blev antagligen så bländad av solen i fredags så jag totalt glömde bort mina fiktiva historier om tänkvärda scener från området prostitution. Men nu kommer den nionde,som alltså benämns som nr.2 eftersom jag kör dem baklänges. ...

   Då kör vi nr tre av mina påhittade men icke osannolika varianter inom prostitutionsfenomenet. En kort sak idag. Solen skiner, det är fredag och vi har äntligen lämnat den gråa februari och kommit in i mars. Läs, må bra och ha en skön helg. ...

  Så var det dags igen med en ny påhittad berättelse om det komplexa fenomenet prostitution.   NR.4   – Jäkla idioter! Viola slänger på luren. Länge blir hon sittandes och bara stirrar ut i tomma intet. Hon känner sig vilsen, hon kä...