GLÄDJEFLICKAN GRETAS SPARADE

Senaste inläggen

Av Greta - 30 juli 2011 00:07

2010-07-25

Eftersom helgens väder inte inbjuder till någon liknande aktivitet som ovan passar det bra att sitta inne istället och skriva ner sina funderingar. Jag känner att jag vill skriva även här om sista tidens uppblossande prostitutionsdebatt, trots att den inte längre är dagsaktuell. På min dagliga svammelblogg har jag naturligtvis pyst ut mina åsikter lite då och då. Men då jag har förstått att jag har olika läsare här och på svamlet tänkte jag då nu sammanfatta mina tankar lite mer sakligt och nyanserat också här.


Efter den kritiserade utvärderingenav sexköpslagen kom den av de flesta nu bekanta Littorinaffären. Troligtvis bidrog båda dessa saker till att bloggare, forskare, krönikörer och andra skribenter plötsligt engagerade sig för sexköpsfrågan igen. Ingen är gladare än jag över det, för debatten behövs. Den kan tyckas uttjatad av en del, men den behöver ständigt vädras och diskuteras. Prostitutionsmotståndarna och lagivrarna vill naturligtvis inte det, för att varje gång frågan kommer upp till debatt ju svårare blir det för dem att försvara den. Och för varje gång debatten blossar upp, desto fler människor tänker till och ifrågasätter. Ju oftare frågan vädras i tv, media och bloggar ju större möjlighet får gemene man att bilda sin egen uppfattning och den möjligheten måste de få.


Utifrån dessa helt naturliga skäl vill naturligtvis inte det politiska etablissemanget att det skrivs något positivt om sexköpslagen i media. Det dåliga kan man frossa i, typ polischefen, Littorin och kopplerihistorier som i rätt ljus är hur oskyldiga som helst. Att jag som sexsäljare då inte får tillgång till det offentliga rummet med mina åsikter och min verklighet är inte alls konstigt. Det är hemskt att det ska vara så, men det är inte konstigt så som dagens attityd är och lagens syfte är som bekant att förstärka denna syn.


Tack vare teknikens utveckling kan idag, det som för det politiska etablissemanget ses som obekväma åsikter, sanningar, kritik, avslöjande av felaktig fakta osv ändå spridas genom exempelvis bloggar och forum. Fem politiskt engagerade personer hade något de ville informera och berätta och satt en dag och skrev ihop en artikel som de sedan skickade till en av landets största tidningar DN. De fick svar att artikeln skulle publiceras och att några små justeringar borde göras. De åtgärdade justeringarna och väntade. Efter någon vecka kom beskedet att de inte skulle få den publicerad. Vad orsaken var vet jag inte, men alla fyra har en blogg så det spred sig ändå.


Men så plötsligt ibland händer det. Om det berodde på att det kanske var en semestervikarie som ansvarade för debattsidan eller om författarkonstellationen var anmärkningsvärd vet jag inte. Expressen (som jag själv inte ens får automatsvar ifrån) tog iallafall in artikeln med rubriken "Skrota sexköpslagen" skriven av Camilla Lindberg (fp) och Marianne Berg (v).


En väldigt bra artikel enligt mig, där mycket av mina egna åsikter tangeras men med annan formulering. Ni som är intresserade märker det om ni bläddrar bakåt i den här bloggen. De nämner drömmen om det "rena" folkhemmet. Har man någorlunda följt debatten som väldigt sällan är nyanserad, märks just detta tydligt. Lagivrarna säger det även rent ut. Sexköpslagen är till för att signalera till folket att sex mot ersättning är "orent". Något jag anser att de inblandade själva ska få avgöra.


Ständigt återkommer från motståndare "att ingen säljer sex frivilligt". I samma andetag kan de deklamera att sexköp är lika med makt.


För mig är deras uttalande auktoritär makt. Att tala om för mig, som friviligt och med glädje och lust träffar okända män för intim samvaro mot ibland en viss ersättning, att jag i stort sett ljuger. De säger något som vore det sanning, fast det finns ingen substans i det de säger. Ingen enda kund har någonsin utövat varken den auktoritära eller patriarkala makt mot mig som lagivrarna gör med sina argument och påståenden. Lagivrarna gör mig och mina frivilliga kolleger till våp, offer och medellösa.


Att sex under tvång och utan samtycke (vare sig det är med eller utan ersättning)  inte ska accepteras det tror jag vi alla är överens om och för detta finns befintliga lagar. Ändå dras fortfarande likhetstecken mellan frivillig prostitution och sextrafficking. Det är som att prata med en vägg. Som att jämföra tvångsäktenskap med Viktoria och Daniels bröllop.  Lagivrarna drar till med orealistiska siffror över traffickingoffer för att få folket med sig i sin avsky. Egentligen är det väl avskyn för sex överlag. Numer räcker det även att du har teckningar på avklädda barn i din ägo för att du ska åtalas och straffas. Förhoppningsvis är och blir folket mer och mer medvetna och inser hur bla sexköpslagen manipulerar och faktiskt på sitt sätt straffar oskyldiga.


Jag tror precis som Camilla och Marianne att tillåts folk ha sex som de själva vill utan att skada eller skadas, så skulle avarterna urskiljas lättare. Ett öppnare samhälle där sex, nakna kroppar, lust och njutning inte är tabu, skulle även underlätta för de speciellt yngre tjejerna och killarna att våga sätta gränser, våga säga nej, våga prata med andra, våga anmäla mm. Märk väl att jag propagerar för en avkriminalisering, vilket inte är detsamma som legalisering. Vid avkriminalisering är det helt ovidkommande att ens nämna a-kassa som även det ofta dras fram. Brist på kunskap. 


Det är strongt. Väldigt strongt när politiker så här vågar offentliggöra sin åsikt och sin ståndpunkt. De flesta flyter med strömmen för det är det behändigaste. Så länger man säger ja och amen och rabblar mantrat som den med störst makt lärt ut, då sitter man säkert. Då är man fortfarande en i gänget. Sedan kan en del ändå förlusta sig och ge sig hän på en swingersklubb eller längta efter beröring och kvinnlig njutning så mycket att man betalar för en skön stund när ingen ser. (Eller tror att ingen ser.)


Visst är det hyckleri. Men med tanke på vad de som går emot etablissemanget får utstå, är det kanske inte lustigt att så många inom makt, myndighet och politik ändå väljer att spela död och flyta med strömmen. Av nyfikenhet och för att ev lära mig något av hur de som avskyr och ser ned på sexköpresonerar har jag läst en del bloggar och blivit nästintill mörkrädd. Respekten inom det egna ledet för en partikamrats åsikt verkar vara noll. Är det rädsla månntro för att själv förpassas ut i kylan ifall man håller med, eller är det äkta moralistisk avsky mot sex och därtill ovilja att ta till sig kunskap och information som inte följer ens egna syften? Däremot är responsen överlag, som jag sett, väldigt stor. 


En del tycker si och en del tycker så. Även inom en grupp, ett parti, ett team, ett arbetslag, en familj kan man inte vara enig i varenda gemensam fråga. Jag lärde mig som barn och jag har lärt mina barn att respektera våra medmänniskor och deras åsikter, utan att för den skull alltid acceptera dem. Det som är rätt för den ena behöver inte vara rätt för den andra. Framförallt ska man inte som döda fiskar flyta med strömmen av rädsla för att hamna utanför gruppen om man säger vad man tycker. Då är det fel på gruppen eller ledaren och inte på den som har mod att stå upp för sin åsikt. 


Så för att få liv i debatten krävs friska levande fiskar som bla Marianne och Camilla. Fler finns och jag hoppas att de halvdöda piggnar till och vågar simma motströms.  


Av Greta - 29 juli 2011 23:49

 2010-07-06


Fler än jag har reagerat på utvärdering av sexköpslagen tack och lov. Annars hade jag trott att det var mig det var fel på *ler*.  Några länkar men fler finns:

Fajaf   Hagwall 1  Hagwall 2    Louise  Motpol  Blogge  Hanna W  Helena von Schantz  Hos sistnämnda finner ni ytterligare bloggare som skrivit om utvärderingen.


Jag kände att jag ville få ut vad jag som sexsäljare känner och tycker till fler än mina bloggläsare så skrev en insändare till Expressen angående Anna Dahlbergs ledarartikel. Skulle blivit förvånad om jag hade fått svar, vilket jag naturligtvis inte fick. Men man måste ju försöka. Den artikeln kan ni läsa på min svammelblogg.

Försökte sedan att publicera en artikel på Newsmill i natt, men troligtvis blev den inte godkänd efter granskning, för i kväll fanns den inte kvar när jag loggade in där. Så jag lägger den här och länkar dit istället.



KRITISK TILL UTVÄRDERINGEN AV SEXKÖPSLAGEN


Efter att ha tagit del av justitierådet Anna Skarheds utvärdering om förbudet mot köp av sexuell tjänst 2 /7 -010 känner jag mig kränkt. Kränkt som kvinna, kränkt som människa och dessutom diskriminerad på grund av min sexuella nyfikenhet och sexuella lust och mina kravlösa sexuella möten. Möten där mina tillfälliga älskare ger mig en gåva eller överenskommen ersättning. Jag förstår att så också ska vara meningen då direktiven för utvärderingen var satta redan från start. Men i mina ögon kan man inte göra en statlig utvärdering efter påtryckningar och efter tio år från lagens införande med färgade glasögon och i syfte att förstärka stigmat för mig som sexsäljare och förstärka avskyn för mina kunder.


Jag känner att jag vill dela med mig av mina åsikter av utvärderingeni egenskap av sexsäljare. Jag är indirekt involverad i lagen som förbjuder köp av sexuell tjänst. Jag gör som bekant inget olagligt i lagens mening, men lagens syfte är till största delen att få folk att inse att kommersiellt sex är något fult. Något som absolut inte bör förekomma. Målet är en nollvision. Tillsammans med sexköpslagen finns en kopplerilag som säger att främjande till sexköp är ett brott. Således är tex hyresvärdar tvingade att anmäla vid misstanke att sexköp förekommer och de har även laglig rätt att vräka sexsäljaren. Därför riskerar även sexsäljaren att drabbas vid ev upptäkt.

Lagen infördes 1999 med syftet att ändra folks attityd (sex med okända är förkastligt, sex mot ersättning är avskyvärt), att förbättra för sexsäljarna och att minska efterfrågan. Genom kriminalisering trodde man att köparna skulle bli avskräckta och avstå. När lagen väl var spikad så var den ristad i sten och någon utvärdering var inte att tänka på. Efter flera påtryckningar från bla FN som bad om en oberoende, neutral utvärdering tillsatte regeringen slutligen 2008 justitierådet Anna Skarhed som ansvarig för en utvärdering, men med direktivet att lagen inte skulle ändras. Redan här borde det ha reagerats. Varför lägga tid och pengar på en utvärdering vars resultat är bestämt från början?

Under resans gång kom indikationer på en höjning av nuvarande straffsats. Schyman förespråkade skadestånd till sexsäljarna. Men man skulle avvakta tills utvärderingen var klar. Var alltihop redan uträknat? Var det hela bara ett spel för gallerian? Att vi sexsäljare skulle vara med och ge våra synpunkter fanns inte heller med i direktiven. Men trots alla frågetecken tror jag att denna utvärdering välkomnades av både förespråkare till lagen och icke förespråkare. Kanske skulle jag nu få reda på det faktiska tillståndet. Inte bara moraliska spekulationer, saltade siffror och "sanningar" byggda på någons tro.

I elfte timmen, i februari kom ett mail från sexarbetarnas organisationRose Allianse där Anna S ville ha svar på några frågor. Samma frågor fick en annan organisation som består av 6-7 kvinnor som tagit sig ur prostitutionen och nu kräver revanch. I utvärderingen går att läsa att ca 7 svar inkommit från båda. Istället för att redogöra för svaren väljer Anna S att endast publicera en snyftberättelse från en fd prostituerad. Detta, enligt mig passar inte in i en statlig oberoende utvärdering. Alla förstår att om man mått dåligt av något så pratar man sedan inte väl om det. Oavsett vad man mår dåligt av tycker jag det är starkt att kunna göra en förändring till det bättre. Nu var det inte bara prostitutionen som gjorde att den här kvinnan mådde dåligt. Det poängteras i utvärderingen (s129) "att de som tagit sig ur prostitutionen är positiva till kriminaliseringen medan de som alltjämt utnyttjas i prostitutionen är kritiska mot förbudet." Helt logiskt.

Att vägra kalla oss frivilliga sexsäljare för sexsäljare är ytterligare ett sätt att stigmatisera, nedvärdera och moralisera. Vi kallas kort  och gott "utnyttjade".


Fick jag då några nya fakta jag kunde ta till mig? Nej, tyvärr ingenting. Det mesta i utvärderingen är byggd på redan befintliga undersökningar. Attitydförändring hos folket påstår Anna S. Hon åberopar en SIFO undersökning 2002 då 1000 personer telefonintervjuades och 76 % ville att det skulle vara olagligt att köpa sex. Hon nämner också en enkätundersökning som gjordes 2008 då 71 % av 1100 svarande ville behålla sexköpslagen. Jag ser inte dessa undersökningar mer trovärdiga än de som media gjort de senaste åren. Tvärtom. 2007 hade SvD frågan Bör prostitution vara kriminaliserat? Av 6.499 svarade 37 % nej och 31.4 % nej, men koppleri. 2009 frågade Aftonbladet Bör sexköpslagen skrotas? av 57.315 svarande, sa 63.2 % ja.


Om prostitutionen ökat eller ej vet man inte, då ingen undersökning gjorts sedan 1990.

Gatuprostitutionen har minskat vilket vi redan visste. Inget nämns i utvärderingen om att den åter har ökat. I DN för ett år sedan kunde man läsa att polisen i Malmö, Göteborg och Stockholm bedömde det som lika många som innan sexköpslagens införande.

Vad gäller människohandel i Sverige finns det inte heller ågra uppgifter.

Utvärderingen visade på att inget tyder på att lagen varit till nackdel för de som känt sig utnyttjade. Men det saknas statistik över anmälningar om övergrepp för personer inom prostitutionen. Men att de som ville och behövde tog kontakt med myndigheter för att få hjälp. Samtidigt framgår det tydligt att här i Sverige hjälper vi på ett annat sätt än i de andra nordiska länderna.

"Sammanfattningsvis kan konstateras att arbetet mot prostitutionen i Norge, Danmark och Finland till stor del synes vara inriktat på skadereducerande åtgärder medan arbetet i Sverige (se avsnitt 3.8) i större utsträckning syftar till att få de prostituerade att lämna prostitutionen."(s.141)

Harm Reduction (skadereduktion) poängterades även i den direktsända pressinformationen att det sysslar inte vi i Sverige med?

Manlig prostituion (s.115) "Det finns emellertid inga närmare uppgifter om hur många män som totalt utnyttjas i prostitutionen i Sverige."

Nu finns det faktiskt undersökningar som visar att unga killar i prostitution är fler än unga tjejer.  Men det passar väl inte riktigt in i offertänket och tas därför inte med i den här utvärderingen vars resultat var bestämt redan innan den började.


Vad man än anser om sexköp och sexsäljande, är detta inte en utvärdering värd namnet. Den är långt ifrån oberoende utförd och den visar inget nytt. Den  bygger till största delen på redan befintliga, äldre undersökningar och i mina ögon förstärker den det stigma jag ofta känner av. Förutom att signalera vad  folk ska tycka har lagen inte haft så stor effekt, som tanken troligtvis var.

Prostitutionen är komplex och det är inte relevant som vissa vill göra gällande, att jag ska avstå mina lustfyllda möten för att det någonstans finns någon som inte upplever det lustfyllt. Eftersom vi vet att det finns de som tvingas och de som av olika orsaker tvingar sig själva till att mot sin vilja sälja sex borde resurserna sättas in där, istället för att sticka huvudet i sanden och göra sin tro  till en sanning för alla....att ingen säljer sex frivilligt.

Citerar som avslutning Julie O Conell, ociolog och författare: " Det är fel att kalla den vuxna kvinna som självständigt och frivilligt arbetar som eskort för sexslav och på samma sätt är det missvisande att kalla den kidnappade, inlåsta tonåringen för sexarbetare."

Linnea Evertsdotter, skribent, sexsäljare och beteendevetare


Att åsikterna är ristade i sten hos prostitutionsmotståndarna fick jag ytterligare bekräftelse på nyss när jag läste Hanna Wagenius från dagens seminarie om bla sexköp i Almedalen.  Det är inte bara att de står för sin åsikt, utan de vägrar ta till sig vad andra tycker och ironiserar i stort sett över sexsäljare och sexköpare.  Josh var också där. Läs vad han skriver så förstår ni hur det många gånger känns att vara frivillig sexsäljare.

 Ja, frivillig. Ingen har bett mig, jag har ekonomi så jag klarar hyra och utgifter, jag använder varken narkotika, alkohol eller nikotin och min uppväxt har varit harmonisk och trygg. Ändå väljer jag att ta emot en ersättning för att två människor kravlöst ska göra det skönt för varandra och därmed öka sitt välbefinnande och må bra.


Av Greta - 29 juli 2011 23:23

2010-06-20


Varför jag börjar ägna tid och energi åt det här med manlig prostitution vet jag inte riktigt. Mer än att jag blev nyfiken då jag fick en länk till en norsk tidning för några dagar sedan.

Jag började googla och förundrades en smula av det jag hittade. Förundrades och blev än mer oklok på vad vår nuvarande sexköpslag egentligen är till för. I mitt huvud kan man inte bara tillsätta en lag vars huvudsakliga syfte är att hindra män ( i första hand ) för att betala för en stunds sexuell njutning. Jag skriver i första hand därför att det är underförstått hos lagstiftarna och lagivrarna att det är män, fastän lagen är könsneutral.


I mitt huvud kan man inte heller göra en lag där det andra syftet är att offerförklara kvinnorna. Lyssnar man till lagivrarnas argument kan man inte undgå att förstå att det är just det de vill. Till och med såpass att vi borde få skadestånd.

I mitt huvud bör man, om man vill hjälpa och förhindra människor att skadas eller skada (vilket jag anser ska vara huvudsyftet med en lag) skapa en lag där huvudsyftet ligger i att hjälpa och förhindra. Inte straffa och offerstämpla. Jag skulle vilja veta hur många sexköpslagen har hjälpt under de här elva år som vi haft den. Kanske Anna Skarhed kommer med ett svar den 30/6 då utvärderingen ska vara klar. Om den inte är förlängd ännu en gång, vill säga. Även hur många av dessa som är män.


Länken jag fick gick till en artikel i Dagbladet.No Pro centret i Oslo har  kommit ut med en rapport, "Et usynlig marked?", en feltstudie av sexsalg blant gutter, menn og transpersoner i Norge. 

Det är första gången som den manliga prostitutionsmiljön kartlagts står det. Det kan så vara, men det är inte första gången som det gjorts undersökningar om den manliga prostitutionen. 


Det är ingen större skillnad mot den kvinnliga prostitutionen, står det i artikeln, mer än att den manliga är mer dold och därmed också mer riskfylld och män som mår dåligt av sin sysselsättning upptäcks inte.  

"Ingen av mennene Pro Sentret brukte i sin feltstudie fortalte at de var tvunget til salg av sex. Pro Sentret skriver i rapporten at de ikke vet om menneskehandel innenfor den mannlige prostitusjonen".

Men det kan man naturligtvis inte helt utesluta. 


— Vi må gi hjelp til dem som trenger det, men vi må ikke gjøre alle disse mennene til ofre. Mange vil ikke kjenne seg igjen i dette, sier Jessen.


Klicka gärna in er på länken på artikelsidan och läs om Jonas 26 som säljer sex.

Artiklar om manlig prostitution har då och då dykt upp även här i Sverige. Forskningsprojektet "Prostitution i Norden" som redovisades -08 belyste bla manlig prostitution. Jag skrev lite om projektet här, inte om manlig prostitution, för det var inte det som snappades upp av de fåtal medier som skev om rapporten då.


Idag hittade jag denna artikel från -09 som visar att i en undersökning bland ett stort antal män och kvinnor (enligt mig inte helt seriöst då antalet inte nämns) mellan 18 och 74 i Sverige visar att 2 % av männen någon gång sålt sex och 1.6 % av kvinnorna.

För några år sedan gjordes en undersökning också i Göteborg men med unga tjejer och killar, där resultatet även där visade att fler unga killar än unga tjejer sålde sex. Jag har inte sparat på den länken, men har man tid och lust så finns den i något gammalt inlägg här på bloggen.


2005 intervjuade RFSL i Malmö  sex svenska, manliga prostituerade och redovisade resultatet på en konferens i Stockholm.

- De kommer från stabil svensk medelklassbakgrund, och är väl integrerade i samhället. De ser sig inte som offer, utan som subjekt som väljer det här, säger Niklas Eriksson.

Niklas Eriksson har jobbat i tolv år på RFSL-rådgivningen. Han tycker att de sex killarna i undersökningen är ganska typiska för de manliga prostituerade som han kommit i kontakt med under årens lopp.
Ingen av de sex får sin huvudinkomst från prostitution, utan har andra jobb eller pluggar vid sidan av. Kunder raggar de via egna hemsidor eller på någon träffpunkt på nätet, exempelvis Aftonbladets chat.


Redan 2001 såg jag under mitt googlande, alltså två år efter sexköpslagens införskaffande, att Aftonbladet gjorde någon egen sammanställning om manliga prostituerade.

"I Sverige har debatten om prostitution handlat om kvinnor som säljer sig till män. Prostitution har blivit en könsfråga där företeelsen ses som mannens yttersta förtryck av kvinnan."

"Till skillnad från de kvinnliga prostituerade som kan bedriva sin verksamhet öppet uppe på Malmskillnadsgatan tvingas en manlig prostituerad vara ytterst försiktig. Risken att drabbas för våld från böghatare är stor. Trafiken är därför mycket svår att upptäcka för den oinvigde."


"Liksom polisen är prostitutionsgruppen helt inriktad på den kvinnliga prostitutionen.

– Tyvärr är det så, säger Patrik Cederlöf. Vi har ju bara möjligheter att nå kvinnor som prostituerar sig öppet och som är mottagliga för vår hjälp.

– Men vi vet att pojkarna och männen som dras in i prostitution mår lika dåligt som kvinnorna. Tyvärr kan vi inte nå dem."



"När Pros-centrum (Stockholm ) öppnade för tre år sedan trodde socialarbetarna att deras arbete enbart skulle handla om att hjälpa utsatta kvinnor. Nu när verksamheten stabiliserats visar det sig att var tredje prostituerad som kommer till centret för att genomgå ett behandlingsprogram är en man."


 


Om var tredje som sökte hjälp då för nio år sedan var en man, så fanns det säkert lika många som behövde hjälp ,men inte sökte på grund av skam och ev rädsla och säkert lika många som inte behövde hjälp alls. Hur är det idag?


2005 visar undersökningar i Sverige, Norden och Baltikum att manlig prostitution är ett dolt problem som varken polis eller socialtjänst jobbar med. I den här artikeln står även en faktaruta om en svensk och en norsk undersökning bland ungdomar som båda visar att andelen killar är större än andelen tjejer som säljer sex.




Som jag skrev inledningsvis gör inte dessa artiklar som jag fann, att min åsikt om sexköpslagen direkt ändrades. Tvärtom stärktes min åsikt att lagen inte betyder ett jota. Förutom då att signalera hur man bör och inte bör idka sex. Det står tydligt i lagen (det enda tydliga) att den är könsneutral.


Varför fokuseras det då bara på kvinnor som säljer sex och varför görs vi till menlösa, hjälplösa offer? Råkar man nämna något om män som säljer sex så viftas det bara bort. Jag blir nästan lite arg när jag skriver nu. År efter år har det gjorts undersökningar och i stort sett varje undersökning visar att andelen män som säljer sex är i majoritet. Ändå tjatas det bara om kvinnor som görs till offer och män som görs till bufflar som ska straffas.  


 


Övervägande i de här undersökningarna är det i huvudsak  homosexuella som framstår som manliga prostituerade. Man vet att det även finns män som säljer sex till kvinnor, men hur stor den andelen är vet ingen. Det har förekommit enstaka artiklar här i Sverige där manliga eskorter uttalat sig.


 De är inte många, för precis som för kvinnliga sexsäljare är det en risk ( pga lagen) att uttala sig och att vara anonym tillåter inte många media. Dessutom får eller vill/vågar inte media publicera artiklar som handlar om frivillig prostitution. Det politiskt korrekta är att all prostitution är ofrivillig och alla strävar ju efter att vara så perfekta och korrekta som möjligt. Kontaktar jag en tidning och påstår att jag mår dåligt av att sälja sex, då får jag vara anonym utan problem och de tar gladeligen in min berättelse.




Danmark som änu inte har och som jag hoppas aldrig får en sådan idiotlag som vår och Norges sexköpslag, vill ändå kartlägga omfattningen av manliga prostituerade. Socialdemokraterna i Köpenhamn vill veta för att kunna hjälpa om så behövs.


En sexköpslag av vår kaliber innefattar ingenting om hjälp och stöd för de som valt att sälja sex. Ska du ha hjälp måste du förkasta sexköp och låtsas att det är det som är problemet även om det inte är det. Så humana är vi. Och är du manlig sexsäljare då behöver du ingen hjälp över huvudtaget. Så långt har vi kommit i jämlikhetstänket. En man är inget offer. Bara en buffel.


Av Greta - 29 juli 2011 23:20

 2010-05-23

                             

Sexköpslagen hindrar inte unga, bekräftelsesökande eller destruktiva människor att börja sälja sex. Inte heller hjälper den dessa människor att komma tillrätta med det grundläggande problemet (vilket sällan är prostitutionen).


Sexköpslagen hindrar inte de människor som av någon orsak lever under existensminimum, eller av ytterligare orsak inte kan, vill eller har möjlighet att jobba 40 tim/v att med eller mot sin innersta önskan förstärka ekonomin genom att sälja sex. Inte heller hjälper sexköpslagen dessa människor (som önskar) att få ordning på sin ekonomi och sin tillvaro.


Sexköpslagen hindrar inte de missbrukare som snabbt behöver pengar till nya droger, att sälja sex. Inte heller hjälper den dessa missbrukare.


Sexköpslagen hindrar inte mig eller andra som av egen vilja och lust vill sälja sex för att få en kick, krydda i tillvaron och samtidigt få en extra ekonomisk förstärkning som ytterligare kryddar tillvaron.


Nähä, tänker ni kanske, sexköpslagen handlar ju inte om de som säljer utan om de som köper. 

Men så länge ett attraktivt utbud finns, gör inte lagen att intresserade spekulanter plötsligt försvinner. Så länge tjänsterna finns så finns det också köpare.


Logiskt sett borde även sexsäljandet förbjudas. Men då skulle fötterna ryckas undan helt för de som är i en utsatt situation ekonomiskt, socialt och sexuellt.

Det mest logiska är att helt ta bort förbudet att umgås, kyssas, kramas och/eller ha sex mot ersättning då det handlar om vuxnas, frivilliga, ömsesidiga överenskommelse.

Vid ofrivilliga avarter träder som bekant andra befintliga lagar in.


Hur fördelningen frivilligt, ofrivilligt och sextrafficking ser ut är det ingen som vet och ingen är intresserad av att ta reda på det heller i vårt land. Resultatet skulle ju kunna bli förödande för våra lagivrare. Istället för att verkligen söka fakta drar de till med siffror de hört, läst eller helt enkelt hittat på. Senast var det Nyamko Sabuni som utan faktaunderlag påstod i "efter tio" att 95% av all människohandel går till sextrafficking. En så hög siffra att den är ologisk bara av den orsaken.


I höstas gjorde Storbritannien en stor undersökning under en sexmånaders period. Blogge skrev om det då för er som är som jag, som hellre läser på svenska. 55 polisdistrikt plus andra enheter och organisationer deltog. De gjorde razzior på över 800 bordeller. 528 misstänkta personer greps under de här sex månaderna. Av dessa fälldes och dömdes slutligen 5 för traffickingbrott och dessa 5 hade upptäckts redan innan undersökningen startades. Slutresultatet för undersökningen blev alltså noll fall av trafficking under de aktuella sex månaderna. Ytterligare en engelsk länk om traffickingmyten med en del länkar.


Nu vet vi ju ändå att det finns och förekommer och även om det bara skulle var en enda så är det en för mycket. Vi vet också att lagivrarnas siffror är skyhögt saltade. Just för att få dig som sväljer allt och som litar blint på personer i maktposition att ta ställning mot prostitution. Jag vet också att sexköpslagen i nuvarande utformning inte betyder ett skvatt varken för de som tvingar eller för de som tvingas.


Det här är min teori om fördelningen i vårt land. Alltså utan faktaunderlag och således inget att lita på.

     


Av Greta - 29 juli 2011 22:49

 2010-05-01

Fenomenet Prostitution består ju inte av en enda form. Inget man kan sopa ihop i en och samma hög och sedan tro att om man förbjuder folk att betala för tjänster inom prostitutionen så försvinner det. Man kan inte heller jämställa en kvinna eller man som av egen vilja valt att sälja sex, med de som tvingas av någon annan. Inte heller kan man likställa alla sexköpare och på allvar mena att alla kunder överlag inte bryr sig om säljaren mår bra eller inte.


Människohandel blandas alltid in i diskussioner och debatter om sexköpslagen, trots att det egentligen inte alls hör hemma där. Vi har andra befintliga lagar som träder i kraft vid tvång, våld och övergrepp. Däremot är påtvingad prostituton en form i fenomenet prostitution.

Slavarbete var, är och kommer alltid att vara ( hoppas jag ) något som aldrig ska accepteras. Allt som skadar djur, person eller sak ska förhindras. Men det är bara inom prostitutionen man stigmatiserar och nedvärderar själva arbetet även om det inte utförs av slavar. Det är bara inom prostitutionen man förbjuder köp av vara/tjänst komna ur det arbetet.


Förr användes slavar till bomullsodlingar, men man förbjöd inte odlingarna och man förbjöd inte köp av bomull. Idag används slavar till städning, restaurang, bygg, asfaltläggning bla och prostitution. Det är inte stigmatiserande att arbeta i dessa sysselsättningar förutom prostitutionen och det är inte förbjudet att betala för städning, att äta på restaurang eller få en byggnation utförd mot ersättning. Men den som betalar för att få vara nära och intim med det motsatta könet blir straffad. Ett straff som till och med lär höjas efter det att pågående utvärdering av sexköpslagen är klar.

Kan man urskilja frivilligt/ofrivilligt i det ena fallet så bör man kunna göra det också i det andra. Avkriminaliseras den frivilliga prostitutionen skulle mer tid och resurser frigöras för att bekämpa den klick som njuter av att tvinga och utnyttja någon mot dennes vilja och de som gynnar sig själva på bekostnad av andras utsatthet. Det skulle förmodligen även bli lättare att urskilja den här klicken om man inte buntade ihop alla i en hög.

Finland har ju så, men jag vet inte om de gjort någon utvärdering och om det i såfall visade att sextrafficking minskat, ökat eller varit oförändrat.


En annan form i fenomenet prostitution är de väldigt unga människorna som många gånger inte har en aning om vad de ger sig in på. Det pratas mest om unga tjejer, men även unga killar är nog minst lika förekommande. För några år sedan visade en undersökning att unga killar var i majoritet bland unga som sålde sex. Hur det är nu vet jag inte.

FAST i Malmö gjorde nyligen en webundersökning på  ungdomssiten "Bilddagboken" och fick glädjande nog över 1000 svar.

Precis som Niclas Ohlsson på FAST säger  måste det tas upp till ytan, pratas om det, informera och diskutera med ungdomen, med skola, med föräldrar. Inte som nu tabubelägga, vilket lägger skuld och skamkänslor på de tjejer och killar som det berör.


Vissa av dessa ungdomar som visar sig i webcam, eller tar någon form av ersättning ( pengar, kläder, smink, alkohol tex ) för en sexuell tjänst gör det för att deras inre gråter. De mår helt enkelt inte bra utav någon orsak.

Om det öppnas upp, pratas, diskuteras och informeras finns, enligt mig, en ganska stor chans att man ser dessa ungdomar i ett tidigare stadium och kan då gå in med individuellt stöd och hjälp innan de råkar illa ut. Möjligt är också att man då skulle ha lättare att hitta de män som aktivt söker dessa unga, sårbara tjejer och killar.


Andra ungdomar gör det för spänningens skull. Kanske tillsammans med en kompis. Förhoppningsvis vet de när gränsen är nådd och de kan stoppa själva.

En del gör det av ren kåthet på pengar. Risken finns att de efter ett tag tappar omdömet om pengars värde och utökar sina gränser mer och mer och då är de redan ute på både djupt och farligt vatten. Väldigt svårt för någon som blivit van att ha nästan obegränsat med pengar, att sänka den nivån, att lära sig längta och spara till det man vill ha. Öppenhet, information och diskussion underlättar även här. Veta att man inte är ensam, ha någon att prata med utan att skuldbeläggas.


Ytterligare en form i fenomenet prostitution är till stor del avhängigt vår socialpolitik. Man kan inte skylla allt på den för valet är alltid ens eget. Men i vissa fall handlar det om att välja mellan pest och kolera och då väljer en del att sälja sexuella tjänster för att få in till sitt uppehälle och sin försörjning. De väljer det inte för att de gillar sex, människor och nya möten. De gör det för att de på mindre tid får in mycket mer än vad de skulle fått av ett typiskt kvinnligt, lågavlönat och ofta slitigt arbete. De får mer kapital att röra sig med och mer tid till att tex umgås med sina barn, vänner, eller till en hobby, eller till resor.

De ser till stunden och oroar sig troligtvis varken för sin pension eller vad som skulle ske vid eventuell sjukdom.


Antagligen kommer några i den här gruppen att slutligen må dåligt. Vissa väldigt dåligt. Men det är inte lätt att hoppa av karusellen om man inte hittar ett bättre alternativ, vilket kan vara snudd på omöjligt med dagens arbetslöshet. Även skatten påverkar om alternativa val är bättre. Med lägre skatt för inkomster under 20-25 000kr/mån kanske valet vore enklare.

Jag vet inte, men jag kan tänka mig att det är kvinnor från den här gruppen som, när de inte orkar längre, uttalar sig i pressen om hur dålig prostitution är, hur sviniga kunderna är och hur dåligt de själva mår. Helt naturligt eftersom de innerst inne aldrig har velat sälja sexuella tjänster, utan tvingat sig själva till något de egentligen avskyr. Det skulle lika gärna kunna ha varit vilket annat arbete som helst som de avskytt och därmed mått dåligt. Men nu handlar det om prostitution. Manliga sexsäljare tror jag inte är vanligt i den här gruppen.

Troligtvis är det också dessa kvinnor som prostitutionsenheter och socialarbetare träffar på och gör till en mall gällandes alla sexsäljare.


En annan form i fenomenet prostitution är missbrukarna. Men för dem är det nog sällan sexsäljandet som utgör problemet. Deras största problem är att få ihop till dagens ranson av stimulantia och då är kanske en sexträff mot ersättning det enklaste för dem. Speciellt när det är kvinnliga missbrukare.

Problemet som jag ser det, är den utsatthet de befinner sig i. Riskerna för den här gruppen är mycket, mycket större än för de som inte, på grund av abstinensbesvär, är desperata. Övergrepp, misshandel, kränkningar, våldtäkt är, tror jag, vardagsmat för den här gruppen. Även kanske att ha en hallick, men det vet jag inte.

Jag vet inte heller vilken relevant hjälp den här gruppen får. Vår nuvarande sexköpslag gjorde när den var ny att den här gruppen gick under jorden, där de kunde misshandlas, bli fråntagna sina pengar och våldtagna utan att någon såg.


Slutligen i fenomenet prostitution finns då formen jag själv tillhör. Vi som säljer sexuella tjänster vid sidan av ordinarie arbete eller studier, eller som försörjer sig helt på det. Oftast trivs vi med det vi gör och många kan till och med njuta av mötena och i flera fall blir sexkunderna återkommande besökare.

Vi tvingas inte direkt utav dålig ekonomi, utan kan om vi vill välja andra alternativ. Men trivs man med det man gör och samtidigt får extra pengar att röra sig med, eller i en del fall kan försörja sig  på det, så varför tvinga sig att välja något annat bara för att normen säger det och för att samhället stigmatiserar oss.

Det vi i den här gruppen mest mår dåligt av är nog att behöva göra det i smyg. Att på grund av kopplerilagen och attityden i samhället inte våga och kunna vara öppna och sanna  knappt mot oss själva. I den här gruppen tror jag också de flesta manliga sexsäljare finns.


Om man nu bortser från den första formen, slavarbete som inte har med sexköpslagen att göra egentligen, så är de resterande frivillig prostitution. Frivillig på det sätt att det är personens eget val, om än att valet föregåtts av orsaker som på något sätt "tvingat" personen att göra just det valet.

Jag skulle tycka att det vore intressant att undersöka hur fördelningen är i vårt land inom de uppräknade formerna. Jag skulle inte bli förvånad om den sista frivilliga formen visar sig vara i majoritet. Om inte skulle man ändå få ett hum om var insatserna, stöd och hjälp främst skulle sättas in.


Läser man hur lagen är utformad borde alla inse, att inget som sägs i den är till gagn och hjälp för någon av formerna. Den här lagen bygger endast på moral och enligt mig ska inte någras moral föranleda lagstiftning.

När det gäller slavarbete, alltså den påtvingade prostiutionen är det andra befintliga lagar som sätts in. Lagar som gäller vid alla former av tvång och våld.

Koppleribiten är ett dilemma då den stjälper i den frivilliga prostitutionen, men kan vara till hjälp i den påtvingade. Ett exempel är detta och detta.


Det viktiga enligt mig, är att komma åt de män och i en del fall kvinnor, som tjänar pengar på andra personers utsatthet, sårbarhet och oerfarenhet. Även att hitta de män som inte är ute för att få en ömsesidig skön sexuell upplevelse, utan som av avsaknad utav både empati och sympati gladeligt tömmer sig i både väldigt unga tjejer, som i oengagerade och likgiltiga kvinnor.

Jag vill gärna tro att dessa män utgör en minoriet av landets alla sexköpare. Ändå görs de till en typisk mall för hur sexköpare är. Att likställa alla sexköpare med de som medvetet söker "offer" att utnyttja är diskriminerande. Likaså att så som nu fösa ihop alla som säljer sex och göra gällande att det som gäller för en gäller för alla är lika diskriminerande. Det hjälper varken kreti eller pleti och framförallt utrotar det inte fenomenet prostitution.


Av Greta - 29 juli 2011 22:46

 2010-04-26

    Bilden är från ett bildspel i Sydsvenskan igår söndag. Artikeln i samband med bildspelet har rubriken "Från Ziar till en madrass i Staffanstorp." Artikeln handlar bla om 17-åriga Sara, en romsk tjej från Slovakien.

När förespråkare för sexköpslagen uttalar sig, pratar de endast om detta. Prostitution för dem är lika med tvång. Varje gång jag hör en sådan onyanserad debatt åker mitt adrenalin i topp och 99 % av alla debatter som handlar om sexköpslagen är precis så onyanserade.


Senast nu var det debatten som följde efter min medverkan i "efter tio" förra onsdagen där jag presenterade min bok "Att Sälja Sex"och berättade om min verklighet som sexsäljare. Jag var inte med i debatten utan såg den senare på nätet. Den här gången var det jämställdhetsministern Nyamko Sabuni som var inbjuden för att försvara och propagera för sexköpslagen och tala om att den är viktig och gör nytta. Hon får så gärna ha den åsikten, men lika lite som jag kan göra min sanning och min verklighet till en sanning för alla sexsäljare, så kan inte hon göra sin sanning, sina fördomar och sin moral till en sanning som gäller alla. Definitivt inte kräva att den "sanningen" till och med ska lagföras och tvinga folk att tycka som hon och hennes anhängare.


De allra flesta av oss tycker nog att det är fel och hemskt att tvinga någon till att sälja sex, till att ha sex mot sin vilja, till orimliga arbetstider, att tvingas arbeta utan lön,  att tvingas gifta sig mot sin vilja mm. Men är det rimligt att förbjuda det frivilliga?

Nyamko säger i debatten: Det är inte förbjudet att sälja sex, de som gör det kan söka hjälp. Lagen stigmatiserar inte.


Vet hon vad hon pratar om egentligen? De som trivs med att sälja sex behöver väl inte söka hjälp? Om min hyresvärd vill ha bort mig från lägenheten för att inte riskera att åtalas för koppleri, hjälper lagen mig då? Om jag blir avskedad från mitt jobb för att jag säljer sex, hjälper lagen mig då?

Hon säger även: Det är fel att låta mig vara och bekämpa Lilja 4 ever. Prostitution hänger ihop med övergrepp och missbruk. Mina kunder besöker även de sexsäljare som är tvingade.


Det första förstår jag helt ärligt inte. Det andra är fördomar och gäller för vissa helt klart, men långt ifrån alla som prostituerar sig. Det tredje vet hon ingenting om. Det är inte omöjligt att något fåtal av de som besöker mig en enda gång, även besöker de som inte säljer sex frivilligt. Däremot vet jag, men inte hon, att huvuddelen av mina kunder INTE skulle besöka någon som inte är engagerad och tar sig tid och som verkar gilla det de gör. Hon vet ingenting om mina kunder och kan således inte uttala sig om dem, fastän att hon gör det.

Enligt det här resonemanget ska de som besöker mig bestraffas för att de eventuellt även skulle kunna besöka en som ofrivilligt säljer sex. Det är alltså inte handlingen som ska bestraffas utan att de är män som väljer att ge en gåva för sexuell samvaro. En samvaro där samlag inte alltid ingår.  Får svenskt rättsväsende verkligen agera så?


I hennes ögon är Sara från Slovakien och jag enbart horor (hon använder det ordet, inte jag). Jag är lika olycklig som Sara eftersom hon säger att hon inte tror på några lyckliga horor. Det är ingen skillnad på att Sara har tre kunder under en halvtimma och jag tre kunder i veckan. Det är ingen skillnad på de män som kommer till mig, som jag masserar i lugn och ro, eller delar en flaska vin och pratar om livet med, eller de som hänsynsfullt och ömsint tar mig med till sjunde himlen och på Saras kunder som slår och misshandlar henne.

Utdrag ur artikeln:  

– Jag ringde till Martin och Loncho och sa att jag inte ville stanna, att han slog mig och ville ta mig med våld. Men de sa att jag skulle stanna, att han egentligen var trevlig.

Till slut kommer Loncho, men inte till hennes undsättning. Istället har han med sig en vän som nyss muckat från kåken. Han ska få komma emellan med ett gratisligg.

Medan kåkfararen tränger in i henne i ett av rummen, står kunden utanför och skriker, förbannad över att ha blivit avbruten i sin sadistiska sexakt. Kåkfararen fullbordar på några minuter och blir sedan utkastad. Sára får stanna kvar för att fullfölja avtalet.
– Han började slå mig riktigt ordentligt, för han var så arg för att killen hade stört honom, berättar hon.


För mig är det här två helt skilda saker som jag även säger i programmet. Det är som Hanna Wagenius centerns ungdomsförbund uttrycker sig, som att jämföra våldtäkt med frivilligt sex. Nyamko säger också att 95 % av Sveriges människohandel går till prostitution. En väldigt hög siffra. Tyvärr berättar hon inte vart den siffran kommer ifrån. Kanske högg hon bara till med den, vilket är troligt. Hur seriöst är det av en politiker att fara med siffror som inte hänvisas till någon fakta?

För att vara extra auktoritär så använder hon ord som horor och  sälja sin kropp. Hon påstår även att regeringen VILLE göra en utvärdering. Ja, men efter påtryckning från andra länder och från FN. FN skriver att det ska vara en oberoende utvärdering. Jag vet inte om jag vill kalla det oberoende när den görs utav ett justitieråd. 30 april skulle den vara klar, men tydligen har de bett att få den tiden förlängd. 



 Precis som alla röstningar i media de senaste tre- fyra åren är majoriteten emot sexköpslagen även denna gång, på tv4-s hemsida.

Det kanske inte är så konstigt att det dels inte fångas så många sexköpare och dels att de som ändå tas fast får väldigt låga böter. Radio P1 tog igår upp det här med låga böter i programmet Kaliber. Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt, tror att en förklaring till att det är så många som fått för låga böter är att åklagarna inte tycker att sexköp bör leda till så höga straff.


"Från politiskt håll är budskapet tydligt: människohandel och prostitution ska stoppas eftersom det ofta innebär en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Regeringen har till och med en särskild handlingsplan för detta, och de skriver att det är efterfrågan – alltså antalet sexköpare – som upprätthåller prostitutionen och människohandeln."


Det är alltså kutym att blanda äpplen och päron från regeringshåll. Jag vet inte om det endast är efterfrågan som kan upprätthålla ett fenomen. Om det vore importförbud och vi tex inte kunde importera kaffe, så spelar det nog ingen roll hur kaffesugna vi vore. Sveriges klimat lämpar sig inte till kaffeodling och vi finge helt enkelt klara oss utan, eller hitta ett surrogat. Om det är själva sexköpen de vill ha bort så måste även tillgången strypas, alltså att sälja sex borde då bli förbjudet. Exempelvis är det förbjudet både att sälja och köpa narkotika. Ska resonemanget hålla vad gäller efterfrågan så varför inte bara förbjuda köp av narkotika?


Varför sväljer folk allt ologiskt som politiker säjer egentligen? Även om man har en moralisk och/eller kristen syn på det sexuella så borde man inse det ologiska i sexköpslagen. Både polisen och de största partierna gjorde det ju när lagen skulle tillträdas. Varför har de nu helt plötsligt vänt kappan efter vinden? Till och med kammaråklagare Rolf Hillegren säger att det måste finnas gränser för vad man tror sig kunna uppnå med lagstiftning. Och det måste även finnas gränser för vad samhället ska lägga sig i. 

Jag vill naturligtvis inte förbjuda min egen hobby. Men jag vill kunna utföra den utan risk för repressalier och jag vill att de män som kommer till mig inte ska ses som kriminella brottslingar. Jag efterlyser en neutral, oberoende undersökning på hur många frivilliga respektive ofrivilliga sexsäljare det finns i vårt land. Det är det ingen som vet. Det är heller inte intressant från regeringshåll att veta, eftersom de vägrar inse att jag och många med mig finns. Enligt dem så satt jag och ljög för fulla muggar i programmet.


Eftersom det fortfarande är tillåtet att betala för en massagetjänst, för samtalstid, för skrattterapi och för taktil beröring så är det väl det jag tar betalt för. Det sexuella följer med på köpet om vi båda vill. Så de män som kommer till mig gör sig således inte skyldiga till något brott. Kan andra vrida och vända på saker, så kan jag också. Skillnaden är att det är fullständigt sant det jag skriver.

 Istället för som lagivrarna säga att män betalar mig för att köpa min kropp och får massage, skratt, ett lyssnande öra och beröring på köpet, så påstår jag det omvända. Nu tror inte jag att prostitutionsmotståndarna kan föreställa sig hur ett möte med mig går till. De tror säkert att jag tar emot på en skitig madrass på golvet och att männen står i kö för att tömma sig i mig. Man tror ju det man vill tro, eller det som tjänar ens syfte.  


Av Greta - 29 juli 2011 22:25

2010-04-22

  Har precis präntat ned på svammelbloggen om min dag idag i huvudstaden och hos Malou på TV4 i hennes program efter tio. Vill ni se intervjun så finns den här. Vet inte hur länge den ligger ute på nätet. Jag fanns där av anledning av min bok.

Hanna Wagenius, Nyamko Sabuni och Adam Cwejman medverkade direkt efteråt i en debatt om sexköpslagen.

Både Hanna och Adam har bloggat om sin medverkan. Jag hoppas att detta ger ringar på vattnet vad gäller boken och dess innehåll.


Av Greta - 29 juli 2011 22:22

2010-04-15


Jag skulle kunna börja det här inlägget med ..det var en gång...men det är kanske lite löjligt. Iallafall så startade jag den här bloggen en gång, närmare bestämt sensommaren 2006. Petra Östergrens bok "Porr Horor och Feminister" hade ännu inte kommit ut. Jag var medveten om hur lagivrarna till sexköpslagen tänkte och agerade. Jag hade gjort en del intervjuer till tidningar som var tillräckligt öppna och modiga för att ta in ett sådant reportage. Annars brydde jag mig inte så mycket. Titt som tätt fick man från politikerhåll och "expertis" sig till livs att det finns inga lyckliga horor.

Ja, de uttryckte sig så då och gör fortfarande. Att återkommande få höra detta mantra ( som alltså var en osanning om mig som person och människa ) spridas till den oinsatta allmänheten, gjorde att jag till sist reagerade. Folk måste få veta att sådana som jag finns, tänkte jag och startade denna blogg. Några månader senare kom Petras bok och debatten tog fart. Strax efter mig började även Isabella Lund att blogga,fast på ett helt annat sätt än jag. Senare har ett antal sexsäljare både börjat och slutat att blogga.


Efter ett år ungefär tyckte jag att jag hade sagt det jag ville säga och använde bara den här bloggen när något nytt dök upp. Skaffade mig en svammelblogg att svamla i dagligen istället. Jag är en sådan person som resonerar som så, att det räcker att säga en sak en gång. Jag ogillar alltså tjat och upprepningar, liksom repriser på tv. Har jag sett en film, läst en bok så räcker det. Jag vill inte se eller läsa samma sak ännu en gång.

Men jag insåg ju till slut att det resonemanget håller inte när det gäller prostitution, bloggar och internet. Nya läsare tillkommer ständigt och för dem är det ingen upprepning av gammal skåpmat.


Då kom tanken på att varför inte ge fler möjligheten att läsa hur en frivillig glädjeflickas vardag kan te sig och hur det skiljer sig markant från medias och politikers framställan. Tanken på en bok tog form. Jag sammanställde några kapitel utifrån den här bloggen. Ja, först gjorde jag en innehållsförteckning och funderade länge på vad jag skulle ha med och vad jag inte skulle ha med osv.

December 2007 skickade jag in det jag hade fått ihop till tio bokförlag. Ett hörde inte av sig alls, ett var intresserad och ville ha mer och de övriga åtta var inte intresserade alls.


Jag totade ihop 23 kapitel och skickade in till det förlag som ville ha mer. Sedan hörde jag inget mer därifrån. Kanske lika bra, tänkte jag då och lade det hela på hyllan. Men tanken fanns där hela tiden och poppade på. Jag försökte förtränga den. Dels hade jag inte tid och sedan var det även lite otäckt ifall boken skulle bli uppmärksammad. Vad skulle jag göra då? Jag vill ju inte stå i något offentligt ljus. En del har svårt att tro det, men jag är egentligen en väldigt blyg person och verkar helst i kulisserna.

Senvintern/ tidiga våren 2009 somnade jag med tanken och vaknade med tanken. Jag förträngde det obekväma och tog tag i skrivandet igen. Nu med mer diciplin och mer målmedvetet. Jag gjorde om alltihop. Jag visste precis hur jag ville ha det. Vad som var viktigt, vad som kunde vara intressant med mera. Jag förde över de blogginlägg jag tänkt mig, skrev om dem, la till nytt och tog bort gammalt.


Juni 2009 kände jag mig nöjd och skickade in till 4 andra bokförlag. Ett har ännu inte hört av sig, ett var det som gav ut Liv Engqvist bok året innan och de ville inte utsätta sig för samma sak igen och två var inte intresserade.

Jag accepterade avslagen fullt ut. Jag är ingen författare och jag kan inte alls veta om avslagen berodde på dåligt manus eller rädsla för att utsätta sig för "dålig" icke politisk korrekt publicitet, eller deras känsla att det här är ingen intresserad av att läsa.


Jag lät det hela bero över sommaren. Nya saker tillkom i debatten, bla började de politiska ungdomsförbunden att ivra för en avkriminalisering för sexköp. Hela tiden hörde jag den här rösten inom mig, ge inte upp. Det låter kanske lustigt, men helt av sig självt så sitter jag en höstkväll med mitt manus uppslaget framför mig på datorskärmen. Jag börjar rumstera om bland kapitlen, skriver nytt och vet plötsligt återigen precis hur jag vill ha det..nu. Jag skriver ny innehållsförteckning, tar bort och lägger till.

November 2009 kontaktar jag Vulkan via mail. Nu är jag fast besluten att få ut det här så att alla som är intresserade får möjlighet att ta del av mina tankar, min vardag, min åsikt. Kosta vad det kosta vill ungefär och jag bestämmer mig även för att ta konsekvenserna av eventuell offentlighet. Nu vill jag ha ut boken innan utvärderingen av sexköpslagen är klar 30 april 2010.


Så fort jag tänkte och bestämde mig och hade målet klart för mig, så släppte allt. Plötsligt fick en massa annat plats i huvudet och jag fick ro att påbörja nya skriverier i helt andra ämnen. En riktigt skön känsla infann sig. Ett tag. För jag fick inget svar från Vulkan. Jag skickade nytt mail och fick något svar som inte alls besvarade mina frågor. Attans, tänkte jag, ska jag möta motstånd även här. Ett tredje mail slängde jag iväg, nu direkt till Linda Skugge.


Dagen efter hade jag mail att jag skulle sända in manuset igen. Jag hade telefonkontakt med en person och mailkontakt med en annan. Plötsligt blev allt så nytt. Jag befann mig i en situation jag aldrig tidigare varit i och förstod att jag måste göra saker jag aldrig tidigare gjort och inte visste något om. Dessutom kände jag mig ensam och osäker för jag tyckte inte att jag fick den respons och den hjälp jag behövde. Plötsligt blev jag osäker på om jag verkligen gjorde rätt.


Men som så ofta förr, så befann jag mig plötsligt en natt i full färd med att göra mina bokomslag. Iden som kom till mig var fullständigt klar. Vit framsida och svart baksida som symboliserar prostitutionens olika sidor.

I januari i år 2010 fick jag tänkbara alternativ. Jag fattade inte riktigt eller annars var det de på Vulkan som inte fattade vad det här handlade om. Jag tror inte de då förstod mitt syfte att få ut det här till gemene man. Jag valde det dyraste alternativet med tron att få en inbunden bok. Där ingick även korrekturläsning av mitt manus, vilket jag ansåg var det allra viktigaste. Jag vet hur hemmablind man blir.


Tjejen som läste mitt manus återkom med fyra sidor kommentarer. Sådan tur att jag lät någon utomstående och kunnig person korrekturläsa, även om berget reste sig framför mig igen. Återigen började jag om. Att jag inte själv sett hur min kommatering såg ut och hur jag upprepade mig och hur hela alltet helt saknade struktur?

Skickade sedan in det nya manuset. Efter diverse mailväxlingar blev det då dags för provtryck. Jag påpekade vissa saker som jag inte godkände tex för liten text i innehållsförteckningen, för stora mellanslag och för små mellanslag och avsaknad av citatstecken. Slutligen blev det då ett provexemplar som skickades hem till mig.


Lätt besviken ser jag att mina påpekanden inte lyssnades på. Fler mailväxlingar och nytt provtryck och tiden går. Jag godkänner och nu blir det då dags för prissättning och exemplar ska skickas till det ena och det andra stället som Vulkan sköter om. Jag lutar mig tillbaka och tror det är klart med det mesta.

Så kommer ett mail att vi skickar nu in till AdLibris och Bokus och de gör ett påslag på satt pris. Kanske borde jag ha förstått det själv, men det fick mig förstås att ändra tankegång. Dessutom det här med inbundet finns inte alls på Vulkan. Hård eller mjuk pärm är det som gäller och hård pärm tar de 300 kr för att trycka. Inget att tänka på alls för mig, så beslutade endast mjuk pärm som är så nära pocket man kan komma.


Sänker så mitt pris med tanken att med påslaget så blir det kanske som mitt ursprungspris. Jag köper mycket böcker själv och jag ger inte hur mycket som helst för en bok, speciellt inte en pocket. Jag vill ju inte ge ut en bok som avskräcker folk på grund av priset, men samtidigt vill jag ju ha tillbaka det jag lagt ut. För varje bok som beställs tar Vulkan helt naturligt ett tryckpris och skillnaden till mitt satta pris sätts in på ett konto. Men om kontot under ett år inte kommer upp till 1000kr, så får jag inget. Då går det till Vulkan. Det står klart och tydligt på deras hemsida.

Nåväl. Boken kommer ut på Bokus. Jag häpnar. Troligtvis för att jag inte alls är insatt i den här världen. Bokus påslag är 106 kr. Mitt sinne åker upp och ner. Jag skulle aldrig lägga nästan 300 kr på en häftad bok. Det här berget börjar resa sig igen framför mig, samtidigt som jag har stora funderingar på varför den inte kommer ut på Ad Libris. Vägrar de kanske att befatta sig med en bok som min? Kanske måste man vara sexsäljare för att förstå dessa spöken som ständigt dyker upp och känslan av att inte passa in i samhället.


Idag fanns den där iallafall, med ungefär samma stora påslag som Bokus. Jag har nu efter ett antal mailväxlingar fått bekräftat att jag själv kan beställa min egen bok från Vulkan till det pris som jag satt 189 kr och mellanskillnaden när tryckpriset är borträknat sätts in på mitt konto.  Ska andra personer köpa från Vulkan är det endast hård pärm som säljs där enligt den information jag fått och jag valde ju av förklarliga skäl bort hård pärm så min bok kan inte köpas från Vulkan. Det här är så oklart för mig, men jag bryr mig inte. De som vill införskaffa boken till mitt pris 189 kr kontaktar mig via mail eller via meddelande på Expressenbloggens profil. Ska den skickas blir det 200 kr.



Boken är ute iallafall och syftet med den är att alla som vill, ska få möjlighet att skaffa sig information om en helt vanlig sexsäljare. Att nå flera än de jag når med en blogg. Nu kommer nästa steg. Att göra folk uppmärksamma på att den här boken finns. Även det helt nytt för mig, vilket är lite spännande. Antingen blir det bara en flopp eller så finns ett intresse. Jag lade ut lite krokar härom natten, men har hittills bara fått ett napp. Det är bara att vänta och se hur det hela utvecklar sig. Lite stolt över mig själv är jag ändå att jag kommit så här långt.

Skapa flashcards